I röntgens barndom användes fotografiska glasplåtar vars yta var belagd med ett skikt av silverbromid och silverjodkristaller. Dessa stora och tunga glasplåtar framkallades ”för hand” i mörkrum.
Fram till slutet på 90-talet användes konventionell analog plastfilm till röntgenundersökningar.
Denna tidigare äldre analoga teknik, med ditrektavbildande föntgenplåtar där man med ett kemiskt bad framkallade varje enstaka röntgenbild för sig, ersattes kring millenium-skiftet av ett helt digitalt bildsystem som kan liknas vid dagens digitala systemkameror eller mobilkamera.
En röntgenbild har vissa krav på sig där främsta kravet är att den ska vara av så god kvalitet att man genom bilden kan ställa en säker diagnos. Vid bildtagning ska patienten dessutom utsättas för så lite röntgenbestrålning som möjligt.
Analoga bilden
Konventionell analog röntgenfilm var en tunn plastfilm som har en mycket tunn beläggning, emulsion, av silverbromidkristaller på filmens båda sidor. Denna silverbromid-emulsion är känslig för all slags strålning/ljus. Röntgenstrålar, ultraviolett ljus och vanligt ljus svärtade filmen. Plastfilmen låg därför skyddad inuti en ljustät kassett.
Omkring 1% av röntgenstrålningen absorberas i film-emulsionen. Resten av strålningen passerar igenom. För att ytterligare öka känsligheten och därmed minska den röntgenstrålning, som krävs för att ge röntgenfilmen en viss svärtning, användes sk. förstärkningsskärmar. Förstärkningsskärmarna utgjordes av skivor som var belagda med lysämnen. Skärmarna var placerade framför och bakom filmen i kassetten.
Förstärkningsskärmarna på vardera sida om röntgenfilmen medförde att filmen belystes från såväl ovan- som undersidans fluorescensskärm på filmen vilken medförde en om än ytterst lite oskärpa i röntgenfilmen. När röntgenstrålen träffade de olika fluorescensskikten spreds ljus åt alla håll som träffade röntgenfilmen vilken medförde viss oskärpa på röntgenfilmen. Dvs. röntgenfilmen skapade två bilder av ena bilden på ovansidan och en nästan exakt bild på undersidan av röntgenfilmen. Denna teknik med dubbel ”belysning” krävde dock mindre röntgenbestrålning för att skapa en bild på röntgenfilmen varför man godtog en liten oskärpa i bilderna.
Vid bildtagning av mindre skelettdelar (hand-handled, fingrar, fot, tår, mm.) där man önskade extra skarpa bilder användes den vanliga röntgenfilmen i en kassett med lågförstärkande skärmar. Detta medförde att det inte blev en så pass stor spridning av ljuset från fluoroscensskiktet när denna träffades av röntgenstrålen.
Det fanns även högförstärkande skärmar med hög fluoroscerande effekt som användes på tex. gravida kvinnor där man då godtog mer oskärpa mot att röntgenbestrålningen hölls nere.
Framkallning
Framkallningen av den exponerade analoga röntgenfilmen gjordes manuellt i mörkrum fram till 40-talet med ett ”slaffsande och stänkande” av allehanda kemikalier. Så småningom kom automatiserade framkallningsmaskin som plockade ut den exponerade filmen ur kassetten och en ny lades i. Den exponerade filmen gick sedan igenom ett stort antal valsar nedsänkta i olika bad med kemikalier. Sista badet var sköljningen där kemikalierester sköljdes bort. Därefter torkades filmen, kom ut i andra änden av framkallningsmaskinen och var därefter färdig för att hängas upp för granskning. Otaliga är de röntgenfilmer som dagligen trasslade in sig i alla dessa valsar och fastnade vilka manuellt fick plockas upp från kemikaliebadet. Dessa filmer var då delvist framkallade då de inte passerat igenom alla valsar och olika kemikalier. Röntgenbilden var då bara att slänga varför man fick ta en ny röntgenbild på patienten.
När undersökningen var klar togs dessa framkallade plastfilmer ut till ”granskningen” och hängdes upp på stora ljusskåp där en radiolog sedan granskade dessa och dikterade ett svar på kassettband som en sekreterare därefter skrev ut på papper (skrivmaskin). Även dessa ljusskåp, som kunde innehålla hundratals röntgenbilder på olika plastskärmar som drogs upp inför granskning, krånglade ofta då olika plastskärmar med en stor mängd röntgenfilmer fastnade i olika spår i skåpet, i varandra eller att röntgenfilmerna ramlade ner inuti i skåpet.
Denna analoga filmteknik krävde även att man lagrade röntgenbilderna i stora fysiska bildarkiv där lagen då krävde att man förvarade dessa röntgenbilder under minst 10 år. Detta medförde att alla sjukhus hade stora utrymmen för lagring av alla dessa bilder. Patienter som blivit röntgade hade en egen pappersmapp för sina egna röntgenbilder som lagrades i dessa stora arkivutrymen.
När patienten kom för ny röntgenundersökning hämtades tidigare röntgenbilder upp från röntgenarkivet för att jämföra tidigare röntgenbilder med nytagna om de olika undersökningarna gjordes av samma kroppsdel.
Digitala röntgenbilden
Den konventionella tekniken med manuellt framkallade röntgenbilder samt genomlysning mot en analog bildförstärkare (TV) ersattes efter 100 års bruk av ett helt digitalt system. Detta digitala system började i Sverige generellt tas i bruk runt år 2000. I Europa fanns ett par forskningssjukhus som började använda digitala röntgenbilder ca. 10 år tidigare än i Sverige.
I och med den helt digitala bildhanteringen har en mängd arbetsmoment försvunnit från röntgenklinikerna.
De tagna digitala bilderna som även lagras helt digitalt kan därmed även i samband med att bilden tas granskas från en helt annan plats samt skickas över hela världen på ett snabbt och smidigt sätt.
Den digitala bilden
Bildtagningen med en digitalt röntgenbild jämfört med gammal analog filmteknik skiljer sig både i exponeringsparametrar som upplösningen i den färdiga bilden. Generellt ökas exponeringsvärdena med ett digitalt system där detekteringen för en godtagbar bild kräver mer röntgenstrålning.
Skärpan i den digitala bilden kan inte än mäta sig med den extremt höga upplösning som fanns i den tidigare analoga plastfilmen (emulsionsfilm). Detta till trots att den digitala bildens kontrastomfång vida överskrider den tidigare emulsionsfilmens.
Man kan jämföra detta med hur man fotograferade förr med en kamera och analoga bilder med dagens digitala mobilkameror. När den tidigare analoga filmrullen var full måste man lämna in denna fysiskt till en fotoaffär för framkallning där man sedan efter 1-2 veckor fick tillbaka lika många papperskopior som det var bilder i filmrullen. Med dagen mobilkameror har man obegränsat med försök att få till en optimal bild vilket minimerar kravet att få till en optimal bild på första försöket.
En digital bildplatta utgörs av en stor bildsensor lik den som sitter i en digital kamera/mobil idag fast så mycket större. Likt kamerans består röntgenbildplattans sensor av ett stort antal sk. fotodioder som känner av hur mycket elektrisk laddning (ljus) som den träffas av och ”översätter” denna elektriska laddning till en digital gråpunkt dvs. en pixel i bilden. Desto större mängd fotodioder på en yta desto skarpare bild kan sensorn reproducera.
Digitala röntgenbildplattor kan vara ihopkopplad fysiskt med en arbetsstation via en [kabel] (bild) eller som ett trådlöst system där den digitala röntgenbilden direkt efter en bildtagning kan granskas på en datorskärm.
Det finns lösa bildplattor för röntgeundersökningar på avdelningar eller annan plats där man inte kan ta med sig en bildplatta som är sammankopplad till en arbetsstation. Dessa typer av bildplattor får efter bildtagning läsas av i en bildplatteläsare som därefter skickas digitalt till en dator där röntgenpersonalen kan granska bilden innan den skickas till ett arkiv. De idag nya systemen med bildplattor skickar iväg tagna bilder genom trådlös kommunikation med en bildplatteavläsare.
När bildplattan skickat iväg den lagrade bilden så rensas bildplattans bildminne och den är redo att användas för en ny röntgenbild.
Nya metoder och tekniker kommer i framtiden kräva oerhörda mängder lagringsutrymmen. Dagens krav på ca. 10 års lagring av en röntgenbild kan komma att modifieras till kortare lagringstid då det framöver tillkommer stora mängder bilder dagligen.
Bildparametrar
Röntgenbildens kvalitet bestäms av den mängd röntgenbestrålning som passerar igenom patienten och träffar mottagande fluorescerande förstärkningsskärm som sedan belyser detektorplattan.
Man önskar alltid en optimal röntgenbild för diagnostik vid en röntgenundersökning men den absolut bästa röntgenbilden medför oftast även en högre bestrålning av patienten. Det är en avvägning mellan acceptabel röntgenbestrålning av patienten och accepterad bildkvalitet. I slutändan måste man ändå använda så pass mycket strålning att radiologen kan ställa en diagnostik utifrån kvalitén på bildmaterialet annars är ju hela röntgenundersökningen utan värde eller till någon nytta. En alltför låg röntgenexponering medför även en risk att röntgenundersökningen antingen får kompletteras med ytterligare bilder eller helt enkelt göras om i sin helhet pga. undermålig bildkvalitet.
Dos resp. objekt
Normalt gäller att kraftiga patienter eller kroppsdelar kräver ökad röntgenbestrålning (rörström/mAs) än smala patienter eller kroppsdelar för att ändra svärtningen i röntgenbilden.
Skelett kräver högre röntgenbestrålning än mjukdelar (rörspänning/kV). För en konventionell lungröntgen måste man öka röntgenbestrålningen avsevärt för att minska kontrasten i bilden av revbenen samt att få lungvävnad med optimal kontrast i bilden.
I en röntgenbild svärtas kompakta delar av kroppen minst då den röntgen som passerat dessa kompakta delarna är mindre än en mjukare vävnad bredvid som då låter mer röntgenbestrålning passerar igenom. Röntgenavbildning av skelett blir därför alltid ljusare än vävnad bredvid skelettet. Luft avbildas nästintill svart på röntgenbilden.
I ett objekt (kropp) växelverkar röntgenstrålen med kroppens egna atomer och elektroner där den inkommande röntgenstrålen efter denna växelverkan ändrar riktningar okontrollerat dvs. inte fortsätter rakt fram. Detta betyder att denna spridda röntgenstrålning (comptonspridning) inte träffar bilddetektorn och ger upphov till en bild. Bestrålning som kommer snett in mot detektorn ger oskärpa i bilden då man får dubbla konturer i bilden. Detta betyder även att man alltid måste dra på mer röntgenbestrålning än vad som skulle behövas om röntgenstrålarna alltid passerar kroppen rakt fram mot detektorplattan.
Man bedömer att den del av röntgenstrålen som når bild-detektor utgör 1/100-1000 del av den röntgenstråle som gick in mot kroppen på motsatta sida. Resterande strålning absorberas i vävnaden eller går igenom kroppen som spridd strålning.
För att hålla nere den spridda strålningen under passagen genom en kropp kan man hålla bildfältet mot kroppen så litet som möjligt, komprimera en kraftig kropp, låg rörspänning eller sätta ett raster mellan kroppen och detektor.
Stort bildfält ger ökad spridd strålning.
Kompression av kroppen är i många fall svårt att göra då patienten har ont, barn vägrar samarbeta, tidsåtgång, mm.
Vid låg spänning i röntgenstrålen sker en högre absorption1Röntgenstrålen dämpas och stoppas av vävnaden i kroppen. av röntgenstrålen inuti kroppen samt en högre attenuering2Försvagning av röntgenstrålen genom ett objekt. än vad som sker vid hög spänning av röntgenstrålen där röntgenstrålen passerar igenom kroppen.
Brus i bilden är oundvikligt då man alltid försöker hålla nere röntgenbestrålningen till patienten. Färre röntgenstrålar som når detektorn ger mer brus i bilden men desto bättre för patienten. Brus framträder främst vid hög kontrast i bilderna som vid tex. skelettröntgen.
Det filter (raster) som sitter innan detektorn har således i uppgift att filtrera bort oönskade röntgenstrålar som kommer snett in mot detektorn som comptonspridning. Det sitter även filter (koppar, aluminium, etc.) i röntgenapparaten som har till uppgift att filtrera bort onödig lågenergi-bestrålning från röntgenröret.
Generellt har dock den röntgendos som krävs för att få en acceptabel digital bild kraftigt minskats i jämförelse med de tidigare analoga röntgenfilmerna. Detta gäller för såväl konventionell röntgen, genomlysning samt datortomografi (CT) då utvecklingen av de detektorer som tar emot röntgenstrålen efter att passerat igenom en kropp och därav skapar en röntgenbild blir bättre.
Bildinställning
Dagens utrustning för röntgenbildtagning har förinställda parametrar (knappar) för olika organområden av kroppen så dessa inställningar för att erhålla en optimal röntgenbild behöver man som undersökande röntgenpersonal inte bry sig om så värst mycket. Dagens röntgenapparatur mäter den inkommande röntgenstrålen efter att ha passerat genom en kroppsdel så att exponeringen bryts när tillräckligt ljus träffar detektorplattan. Bildexponeringen optimeras automatiskt så att det blir så liten differens mellan olika partier i bilden (gråskalor) och mellan kroppsdelar med olika attenuering (bromsning av röntgenstrålen).
Programvaran i olika röntgenmodaliteter blir även bättre på av skapa en röntgenbild efter mycket liten bestrålning. Detta gäller framför allt för datortomografi där flertalet undersökningar idag görs med sk. lågdos som innebär mycket liten röntgenbestrålning mot patienten. Dagens AI-utveckling kommer att bidra tillföra radiologin en verktygslåda där man kan ställa komplexa diagnoser utifrån röntgenundersökningar med mycket liten röntgenexponering.
Genomlysnings röntgen undersökningar ger fortfarande en högre bestrålning mot patienten än vad övriga teknik ger. Detta beror dock till stor del på typ av undersökning, ingreppets svårighet (längre genomlysning), radiologens vana för en viss undersökning, patientens storlek, mm. Dessa genomlysnings undersökningar/interventioner som tar längre tid är tex. kärlröntgen (angio), nefrostomier, gallvägsinterventioner, tumörablationer, mm. AI-är idag även en second-opinion för granskande radiologer.
Bildkvalitét
Bildkvaliten bestäms av mängd olika faktorer vid bildtagningen. Bildens kvalitet bestäms av antalet gråskalor (kontrast/svärtningsskillnader) i bilden, upplösning (resolution) samt bruset i bilden.
Svårast är att få en jämn avbildning mellan olika tätt sittande densiteter där det ofta blir en abrupt skillnad som tex. vid avbildning av ben där man får en skarp kant mellan ben och omgivande mjukdelar. Man vill givetvis få bra bilder av skelettet i första hand men även av den mjukdelsvävnad som sitter inpå och runt benet då man vid frakturer ofta ser ett hematom i mjukdelarna i det aktuella området.
- Hur mycket högspänning (kV) man skickar genom katoden som träffar anodtallriken.
- Hur länge strömmen är på i röret (mAs).
- Avståndet mellan röntgenrörets anod (brännfläcken/fokus) och detetorplattan (FFA).
- Fokusval (grov-resp. finfokus väls beroende på objektstjocklek). som påverkar skärpan ffa. i små bilder.
- Bländare som minskar den spridda strålningen som når bilddetektorn.
- Raster (parallell eller fokuserande raster) ovanpå detektorn som minskar den spridda strålningen (comtonspridning) från patienten samt förstärkningsskärmen.
- Divergensen som beror på FFA där längre avstånd mellan röntgenröret och patienten mer överensstämmer med objektets verkliga storlek.
Det blir alltid en liten förstoring och förvrängning i röntgenbilderna. Störst förvrängning i bilderna är i bildernas ytterkanter. - Patientens omfång desto kraftigare patienten desto mer spridd strålning som ger en oskarp bildkontur.
- Vilken typ av kroppsvävnad (ben, mjukdelar, vätska, luft) röntgenstrålen ska stråla igenom och dessutom avbilda optimalt.
- Patienten måste ligga helt still vid bildtagning.
- Finesser och ålder på modalitet. Man kan inte komma ifrån att nya röntgenapparater är bättre än äldre dito med en mer avancerad bildbehandling samt att nya apparater oftast ger mindre strålning till patienten pga. ny teknik.
Den digitala bilden kan i efterhand bearbetas digitalt och ändras för att erhålla en optimal bild. Denna möjlighet till förändring av bilden i efterhand ställer mindre krav på optimal exponering vid själva bildtagandet. Det betyder att man klara av att återge bilder som blivit felexponerade. Vid flertalet undersökningar och frågeställningar klarar man sig därför med en suboptimerad bild. Man slipper således oftast ta om bilden och därmed utsätta patienten för ytterligare röntgenbestrålning. Bilder där det förekommer rörelseoskärpa i bilden, på grund av att patienten rör på sig vid bildtagningen, är svårare att rädda vilket oftast medför att bilden eller bilderna måste tas om.
Den tekniska utvecklingen av dagens röntgenapparater går ut på att erhålla optimala bilder från så låg röntgenbestrålning som möjligt med hjälp av digital bildbehandling. Detta utan att ta bort information från en optimalt tagen originalbild.
En baksida med den enkelhet det idag medför med en digital bildtagning är att det är så pass enkelt att knäppa av ytterligare bilder vid misslyckad bildtagning att den totala bildtagningen per patient troligen ändå ökar.
Tidigare arbete med den kemiska framkallningen av de analoga röntgenbilderna tog så pass mycket tid att röntgensköterskan verkligen ansträngde sig för att optimera varje enskild bildtagning. Tidigare analoga röntgenbilder kunde lätt bli såväl under- som överexponerad vilket medförde att man inte kunde ställa någon diagnostik efter dessa ”misslyckade” bilder.
Den digitala bilden blir i 99 fall av 100 bra. Vad som kan fallera vid bildtagningen är att patienten rör på sig i det ögonblick när bilden tas. Man kan även behöva ”ta om” om bild vilket i praktiken är en komplettering där röntgenläkaren önskar en annan bildprojektion (vridning) för att bättre se en ev. förändring/skada.
Bildlagring
Tidigare analoga röntgenbilder (plastfilm) arkiverades i patientens egen pappersmapp tillsammans med pappersremisser i stora biblioteksliknande lagerutrymmen på sjukhusen. När patienten kom för en röntgenundersökning fick dennes bild- och remissmapp hämtas upp från lagerlokalerna (röntgearkiv) för röntgenbilder så att radiologen efter undersökning kunde jämföra nya röntgenbilder med ev. tidigare gjord röntgenundersökning av samma kroppsdel. När radiologen granskat klar och skrivit ett svar på undersökningen skickades denna röntgenmapp med bilder och remisser åter tillbaka till patientens eget fack nere i röntgenarkivet.
Det var inte bara för radiologen, i samband med granskningen av nytagna röntgenbilder, som tidigare tagna röntgenbilder skulle visas för då dessa bilder även i de flesta fall skulle förevisas på röntgenronder för sjukhusets övriga läkare. Detta var ett tungt och tidsödande arbete i hanteringen av de analoga röntgenbilderna som hängdes upp och ner på olika sk. granskningsskåp under en tid vilket satte en begränsning på antalet röntgenundersökningar som man kunde handskas med per dag.
Digital lagring
Dagens digitala röntgenbilder lagras i stora digitala hårddiskar likt de som sitter i en hemmadator. Dessa lagringssystem för digitala bilder kallas för PACS (picture archive and communication system). Lagring av medicinska bilder styrs av regler, lagar och krav på standardiserade lagringsformat. Röntgenbilderna ska kunna hämtas och visas på alla bildvisningsprogram för röntgenbilder i Sverige.
Röntgenbilder och andra medicinska bilder lagras numera i molnbaserade lagringsenheter som tillhandahålles av leverantören för röntgenklinikens PACS.
Denna bildlagring är redan nu ett problem med krav på enorm lagringskapacitet som skapas dagligen av alla radiologiska enheter i Sverige vid diverse radiologiska undersökningar. Då det även finns regler för hur länge en medicinsk bild eller remiss ska sparas blir ett ökad lagringskapacitet ett växande problem då man inte kan sudda ut befintlig bildmaterial när hårddiskarna är fulla. Nuvarande lagar säger att en medicinsk bild ska lagras i minst 10 år (Patientdatalagen 2008:355) beroende på indikationen för röntgen. Cancerdiagnostik bör lagras längre (patientens livstid).
För att dela medicinska bilder mellan olika vårdgivare krävs regler för informationssäkerhet (IT, sekretess, tystnadsplikt, mm) samt att behovet för att dela en röntgenbild med annan vårdgivare ska vara väl bedömd. En röntgenbild som delas ut ska även vara spårbar till den ursprungliga röntgenkliniken.
Röntgenbilder måste överföras via ett säkert nät. En telefonilänk anses som ett öppet nät och ska således inte användas för att överföra sekretessbelagda medicinska bilder.
Digital bildformat
Dagens medicinska digitala röntgenbilder lagras i DICOM-format (digital imaging and communication in medicin). För att visa dessa DICOM-bilder krävs speciellt anpassade bildvisare. De ursprungliga DICOM-bilderna kan exporteras i andra format som tex. JPEG som då möjliggör visning i alla vanliga bildvisarprogram (webbläsare, Photoshop, mm.). När patienter får med sig sina egna röntgenbilder ligger dessa oftast på ett usb-minne eller CD-skiva som JPEG-bilder. Detta för att kunna ta med till ev. kontroller av en skada vid ett annan sjukhus, i ett annat land, mm. Personer som varit med om skidolycka utomlands får med sig de tagna röntgenbilderna på semesterorten hem till Sverige där en ev. skada då ska kontrolleras vad gäller läkning, behandling, mm.
Detta standardiserade format på radiologiska bilder (DICOM) har en loss-less komprimering där man inte tappar någon information i bilden som man annars gör genom en ”normal” komprimering av bilder som tex. JPEG-bilder där innehåll i bilden förloras beroende på hur kraftigt bilden ska komprimeras för att spara på filstorleken.
Den radiologiska tekniken utvecklas fort där dagens magnetkamera (MR) och datortomografi (CT) används i en allt större del för diagnostik för patologi som tidigare undersöktes med konventionell röntgen.
Dessa tekniker skapar en stor mängd digitala bilder per undersökning som alla ska lagras under en längre tid.
Röntgenbilder i digital format kan även enkelt integreras i olika journalsystem vilket underlättar för åtkomst från ett och samma vårdsystem. Idag måste en läkare gå in i ett stort antal olika specifika vårdsystem för att få en komplett överblick av patientens vård. Dessa kan vara patientjournal, PACS, op-journaler, laboratorieanteckningar, provtagnings-svar, mm. mm.
Morgondagens röntgenbilder
Den utveckling radiologin och bilddiagnostiken har haft de senaste 20 åren är helt ojämförbart med radiologins utveckling innan dess. Radiologins utveckling efter att datortomografi, magnetkamera samt digitaliseringen av röntgenbilderna påbörjades har eskaleringen den tekniska utvecklingen inom radiologin varit enorm.
Framtida röntgenavdelning (20-30 år fram) kommer att se helt annorlunda ut i maskinpark, personalbemanning samt metoder för att ta fram en diagnostik än hur det ser ut på en röntgenavdelning av idag.
Troligen kommer de metoder som använder joniserande bestrålning för att avbilda kroppen att fasas ut då man mer använder icke joniserande diagnostiska metoder så som magnetkamera, ultraljud och vem vet vad som kommer i framtiden.
Konventionell radiologi (röntgenstrålning) kommer troligen att fasas ut och enbart finnas som ett komplement till ett fåtal undersökningar.
Dagens arbetshäst inom radiologin för flertalet indikationer och typer av undersökningar utgörs av datortomografin (CT). Inom den närmaste framtiden kommer CT att spela en större roll i den radiologiska diagnostiken då det generellt installeras fler datortomografer på röntgenklinikerna i Sverige då efterfrågan ständigt ökar. Denna teknik ger en hög diagnostisk säkerhet oavsett frågeställning samtidigt som det är en enkel och snabb undersökningsmetod.
Däremot kommer patienten fortfarande bestrålas med röntgen då CT-tekniken arbetar med röntgen men utvecklingen går hela tiden mot mindre bestrålning av patienten med bibehållen säker bilddiagnostik. Det finns risker för överanvändning i framtiden med CT, för dom flesta indikationerna, vilket medför en ökad medicinsk bestrålning för patienten i allmänhet. Trotts en allt mer ökad tillgång till bilddiagnostik med CT bör remitterande läkare noga överväga indikationen för en radiologisk undersökning (röntgenbestrålning) innan beslut tas för en sådan röntgenundersökning.
Likaså kommer jodbaserad röntgenkontrast även i fortsättningen användas för att nyttja datortomografins fulla diagnostiska kapacitet trotts riskerna för att redan njursjuka patienter blir ännu sämre vad gäller den egna njurfunktionen. En kraftig minskning för användandet av jodkontrastmedel är troligen möjlig allt eftersom maskin och mjukvara blir bättre. Man kan därför troligen framöver komma ner i volymen jodkontrast som används vid de enskilda undersökningarna.
Idag eller i nära framtid finns inga alternativ till de jodbaserade kontrastmedel för undersökningsmetoder som baseras på teknik med röntgenbestrålning.
Magnetkameran (MR) utvecklas snabbt där främst undersökningstiderna, som idag ofta är långa, kommer att minska vilket medför fler undersökningar per dag och MR-maskin. Trotts en ökning av antalet undersökningar med MR kommer detta ändå inte att minska på användandet av datortomografi (CT) då antalet undersökningar som framöver görs med CT istället för konventionell röntgen ökar.
Däremot kommer användningen av MR-kontrast baserad på Gadolinium att minska dels genom den tekniska utvecklingen av MR-maskinen men även på nya sorters MR-kontrast som inte innehåller Gadolinium.
Dagens kontrastmedel för MR-undersökningar utgörs mestadels idag av Gadolinium som kan ha en potentiell risk för njursjuka patienter. Programvaran i dagens MR-maskiner klarar i många frågeställningar att göra undersökning utan kontrastmedel som ger fullgod bilddiagnostik. Det pågår forskning kring MR-kontrast som inte innehåller Gadolinium som då är mer skonsam för njurarna men som ska kunna ge lika säker bilddiagnostik som idag av vissa kroppsliga organ som mer eller mindre kräver kontrast för att erhålla en säker bilddiagnostik.
Båda dessa modaliteter utgörs idag av stora och tunga apparater som upptar en stor del av rummet där golvet oftast måste förstärkas för att inte dessa tunga maskiner ska riskera rasa ner till våningen under. Likt alla annan teknik så utvecklas apparater inom radiologin vilket ofta medför att de även blir mindre och lättare vilket framöver gör dom mer lättplacerad och flyttbara efter behov.
AI
AI (artificiell intelligens) kommer i framtiden troligen att ersätta merparten av den mänskliga bedömningen/granskningen av en röntgenbild så som är fallet idag inom radiologin där en radiolog (röntgendoktor) fysiskt sitter i mörkret och granskar hela röntgenbilden samt alla röntgenbilder. För bilder från undersökningar producerade av magnetkamera (MR) samt datortomografi (CT) måste radiologen idag bedöma upp till 100-200 bilder från en och samma undersökning. Framtida AI-applikationer för medicinsk radiologi hjälper till med en grov bedömning och analys av röntgenbilder där en selektering görs vid oklara fynd i bilderna som då eftergranskas av en radiolog.
AI-program kommer framöver även att stå för det skriftliga utlåtandet som idag görs manuellt av en radiolog.
Det finns idag redan AI-program i bruk på röntgenavdelningarna som bedömer röntgenbilder och letar efter patologiska strukturer i bilden. Granskningen av bilder vid mammografi görs idag med AI-program som letar efter misstänkta förkalkningar i röntgenbilderna av brösten. Mammografi-bilder granskas dock fortfarande av en fysisk radiolog/läkare som än så länge har detta nya AI-program i sitt arbete mer som en extra ”dubbel-granskning/second-opinion” för att inte missa ev. fynd i röntgenbilderna av brösten.
Ett framtida bruk av enbart AI-granskning av röntgenbilder med även helt AI-genererade svar kan gen huvudbry i var det rättsliga ansvaret ligger vid ev. felgranskning där patologi missas. Ligger ansvaret på en fysisk person i form av en radiolog, läkare, verksamhetschef, etc. eller AI-programmet och dess utvecklare. För att inte hamna i denna situation lär troligen radiologen fortfarande sitta i sitt mörker och granska en stor del av röntgenbilder dagarna i ända i framtiden…. men utvecklingen går dock snabbt så framtiden får utvisa detta.