Om röntgen av buken – Röntgen Världen Metod

Stora flertalet diagnostiska undersökningar av bukens organ göres numera med [datortomografi] (länk).
Dock finns flera undersökningar där frågeställningen kräver en dynamisk avbildning som vid passage av kontrast inom olika tarmsegment. Dvs. man ser under ”genomlysning” vad som händer vid tillförsel av kontrast, etc. Här visas live-bilderna direkt på monitorn och man kan på så sätt omgående få optimala diagnostiska bilder och då även bedöma kontrastpassage genom magsäcken eller tarmen.

Varför röntga buken

Ett fåtal röntgenundersökningar av buken göres fortfarande med konventionell röntgenteknik , dvs. man tar enstaka röntgenbilder av buken.
På en konventionell röntgenbild av buken kan man bedöma tarmarnas gasinnehåll (luft), storlek på luftförande tarm, röntgentäta konkrement i njurar och gallbåsa, främmande kropp, större mängd ascites, mm. Denna enstaka bild är enkel för patienten och snabb att ta så utredningar om oklar besvär från buken kan inledas med en konventionell buköversikt.

Ileus (tarmvred) är den vanligaste indikation för sk. [passageröntgen] (länk) där man oftast behöver enstaka bilder över tid för att se förloppet av kontrastpassage genom tunntarmen. Som namnet på undersökningen antyder så göres denna undersökning för att konstatera om det finns passage genom tarmen eller det är stopp som i så fall oftast behöver opereras akut

Röntgen av buken med genomlysning tar längre tid då denna metod oftast används vid tillförsel av kontrastmedel med en dynamisk bedömning eller någon intervention av ett bukorgan.
Röntgen av mag-tarmkanalen, oavsett metod, kräver ofta tillförsel av kontrastmedel för att genomföras. Denna kontrast består då mestadels av uppslammad Bariumsulfat och vatten. Vid en akut indikation för undersökning av magtarmkanalen med kontrast används oftast sk. vattenlöslig kontrast. Vid misstanke på tarmperforation eller där patienten riskera kräka upp maginnehåll med kontrast bör denna kontrast bestå av vattenlöslig kontrast så som jodkontrast. Kontrastmedel med Bariumsulfat är inte vattenlösligt vilket kan ge allvarliga komplikationer om denna kontrast kommer ut i fri bukhåla (genom hål i tarmen) eller patienten aspirerar den till luftvägarna vid kräkning.

Metod

Flertalet konventionella radiologiska undersökningar av matspjälkningsapparaten göres idag med röntgengenomlysning¹ och då med infundering av någon typ av kontrastmedel.

Enskild bildtagning (exponeringen) med konventionell röntgen tar någon sekund där patienten i de flesta fallen då ligger ner på röntgenbritsen eller i sängen med en digital bildplatta under sig. Klarar patienten att hålla andan ger detta bästa förutsättning för en optimal röntgenbild.
Bilder på buken blir bättre om dessa tas där patienten ligger på ett fast röntgenbord med fast röntgenkamera.
Bilder på lös digital bildplatta under patienten i sängen riskerar alltid bli något sämre i kvalitet då det är fler faktorer som ska klaffa i samband med bildexponeringen.

Genomgår patienten en passageröntgen där enstaka röntgenbilder tages under en längre tid för kontroll av kontrastens passage genom tarmsystemet göres dess bildtagningar efter direktiv av röntgenläkare. Hur långa tidsintervaller mellan bildtagningarna bestäms utifrån hur snabbt kontrasten passerar igenom tunntarmen till tjocktarmen. Det kan ta allt ifrån 2 timmar till 2 dagar. Desto långsammare passage desto längre intervaller mellan bildtagningen.

Förberedelser

Flertalet röntgenundersökningar av buken kräver vissa förberedelser. Detta gäller dock inte för akuta undersökningar.

Normalt krävs någon form av fasta innan en tidbokad (elektiv) undersökning.
Fastar du är rökning eller snusning inte tillåtet under denna tid.
Egna viktiga mediciner ska du ta som vanligt.
Svälj medicinerna med ytterst liten mängd vatten om medicinering sker strax innan själva undersökningen.

Inför en röntgenundersökning av buken som inkluderar någon form av förberedelser bör du fått instruktioner av den röntgenavdelning som utför undersökningen.
Har du inte fått några direktiv ska du troligen inte förbereda dig på något sätt.

Anatomi och fysiologi

Matspjälkning betyder att den föda man tar in i munnen sönderdelas och tas upp av kroppen via mag-tarmkanalen.
Till matspjälkningsapparaten hör munhåla, tänder, tunga, gomsegel, svalg, matstrupe, magsäck, tunntarm, tjocktarm, ändtarm, lever, gallvägar, gallblåsa och bukspottkörteln. Det är således en stor del av kroppens organ som ingår i detta system som tar hand om föda och vätska för att vi som människa ska kunna tillgodogöra oss och utvinna energi från denna mat och vätska så vi kan fungera kroppsligt sett.
Det tar ca. 24-30 timmar för maten att passera från munnen till ändtarmen.

I munnen sönderdelas maten med tänderna². Käken dras ihop av fyra stycken käkmuskler som (hos en ung man) klarar att trycka ihop bettet med en kraft på 71 kilo (kilogram-force). Som jämförelse kan en krokodil slå ihop käftarna med ett tryck på ca. 2000 kilo.
I munnen blandas födan med saliv från spottkörtlarna³ som gör denna mjuk och hal som är lätt att svälja.

Matstrupen fungerar i stort endast som en transportkanal till magsäcken. Födan förs ner genom matstrupen med peristaltiska⁴ rörelser.
Längs matstrupen finns tre trånga partier där allt för stor mängd svald föda eller främmande föremål kan fastna. Dessa ställen är övergången mellan svalget och matstrupen (nivå med struphuvudet), nivå med aortabågen samt passagen genom mellangärdet strax före övre magmunnen (cardia).
Den övre magmunnen har till uppgift att hindra magsäckens innehåll att rinna upp i matstrupen (reflux).

Magsäcken fungerar som tillfällig lagringsplats för födan och rymmer normalt ca. 1,5-2 liter. Under denna tid födan ligger i magsäcken fortsätter spjälkningsprocessen där maten blandas med saltsyra och enzymer.
Under födans väg genom mag-tarm kanalen bearbetas den av mer än 20 olika enzymer som alla är specialiserade på att bearbeta en viss beståndsdel i födan.
Övre delen av magsäcken har körtelceller som enbart utsöndrar slem. I nedre delen av magsäcken finns miljontals av de körtelcellerna (parietalceller)⁵ som utsöndrar saltsyran i magsäcken. Slemhinneproducerande celler i magsäcken bildar ett skyddande skikt i magsäckens vägg som skydd mot saltsyran.
All slem och andra produkter som utsöndras av celler i magsäcken kallas magsaft. Det bildas normalt ca. 2-3 liter sur magsaft per dygn. Denna sura miljö i magsäcken förstör nästan alla mikroorganismer utom ett fåtal som klarar denna miljö så som tuberkulosbakterie.

Tunntarmen är ca. 3 meter⁶ och ligger slingrad i större delen av bukhålan. Födan (sk. tarmvälling) i tunntarmen matas fram genom peristaltiska rörelser som då även blandar upp födan med bukspott och galla.
Den första delen heter tolvfingertarmen (duodenum) och utgör ett ca. 20-30 cm långt segment. Inom detta segment finns utförsgångarna från levern och bukspottkörteln.
I resterande delarna av tunntarmen (jejunum, ileum) fortgår spjälkningen och födan absorberas i tunntarmens vägg som är klädda med miljontals 1 mm långa tarmludd (villi). I fickorna mellan tarmludden består tarmväggen av ett enda lager celler där näringsämnen absorberas. Plattar man ut ytan av all tarmludd blir denna ca. 300 m².

Bukspottkörteln som väger ca. 100 gram har två uppgifter där den ena utsöndrar bukspott till tarmen (exokrin) medan den andra uppgifter utgörs av en endokrin funktion som producerar insulin. Bukspotten neutraliserar det sura maginnehållet från magsäcken till en mer basisk blandning. Bukspott innehåller även enzymer som spjälkar div. ämnen i födan. Det bildas ca. 0,5-2 liter bukspott per dygn.

Till levern kommer blod från tarmarna (75%) som för med sig näringsämnen och nedbrytningsprodukter som resorberats i tarmarna. Det kommer även blod från aorta (25%) som syresätter levern. Blodet från tarmarna processas genom ca. 50.000-100.000 leverlobuli som vardera är ca. 1mm i diameter vari näringsämnen bearbetas.
Levern är både en exokrin och endokrin ”körtel”. Från leverns exokrina funktion kommer bla. galla som innehåller avfallsprodukter och salter och har till uppgift att finfördela fettet i födan. Levern producerar galla dygnet runt (0,5-1 liter) så mellan måltiderna förvaras galla i gallblåsan. Vid nästa måltid stimuleras slemhinnan i tunntarmen som insöndrar ett ämne vilket får gallblåsans väggmuskel att dra ihop sig och tömma ut galla till tarmen.
Till leverns endokrina funktion är den syntetisering av livsnödvändiga produkter så som lipoprotein, blodproteiner (ca. 40 olika) och hormonprekursorer⁷.
Levern har även en funktion för avgiftning⁸ av främmande ämnen tex. läkemedel och alkohol.

Levern är kroppens största enskilda inre organ och väger ca. 1,5 kg hos en avliden person⁹.

Tjocktarmen är ca. 1 meter lång och delas in i blindtarmen (cecum) som utgörs av en ”blindgång” åt ena hållet och en [uppåtgående del] (bild) (colon ascendens), Strax under leverns högra del (höger flexur) svänger tjocktarmen av åt vänster i kroppen i en [tvärgående del] (bild) (colon transversum). Därefter åter en sväng nedåt (vänster flexur) i en [nedåtgående del] (bild) (colon descendens). En s-formad del (sigmoideum) samt den avslutande delen som är ändtarmen (rectum) utgör [slutet på tjocktarmen] (bild).
Övergången mellan tunntarm och tjocktarm sker i första delen av tjocktarmen som utgörs av blindtarmen genom en sfinkter¹⁰. I nedersta delen av blindtarmen finns det bihang (appendix) som inte har någon funktion hos människan men som kan ställa till besvär i form av infektion (appendicit).
Tjocktarmen har ingen tarmludd utan utsöndrar i huvudsak slem. Inom tjocktarmen absorberas mestadels vatten och vissa vitaminer (K-vitamin).
Varje dygn passerar ca. 8-10 liter vatten, med föda och magsaft, ut i tunntarmen. Av denna mängd återstår endast ca. 1-2 liter som passerar ut i tjocktarmen. Via avföringen avgår ca 100 ml vatten såvida personen inte har diarré.

Ändtarmen är en ca. 10-20 cm lång tarmdel som är tillfällig förvaringsplats för de slaggprodukter som finns kvar efter passagen genom matspjälkningsapparaten.
Ytterst på ändtarmen finns analsfinktern (anus) som utgörs av två ovanpå varandra cirkulära muskler som ligger som en ring kring analöppningen. Den inre muskelringen kring anus är kontinuerligt aktiv som kniper igen anusöppningen i vila vilket man ej med egna viljan kan påverka. I samband med tarmperistaltik (tarm tonus) slappnar denna inre ringmuskel av vilket möjliggör att avföring (faeces) trycks ut. Detta kan man tillfälligt förhindra genom den yttre muskelringen vilken man med egna viljan själv kan påverka som då kniper igen anusöppningen och förhindra ofrivillig facesavgång.

Läs mer

[Om strålning i vården ] (Strålsäkerhetsmyndigheten)

[Se våra anatomi sidor] (länk)
Detta är en del av våra äldre sidor som ännu ej blivit anpassade till mobilskärm.