Ländryggen (columna lumbale) består av 5 kotor. Dessa kotor är dom största i ryggraden. Det finns dom som har 6 ländkotor utan att detta är till några besvär. Till ryggen räknas också kotorna i korsbenet och svanskotorna (5 resp. 4 sammanväxta kotor).
Mellan kotorna finns sk. mellankotsdiskar (discus intervertebralis). Dessa består utav en gelatinartad massa som omslutes av ett fibrinnät. Alla dessa mellankotsdiskar utgör en fjärdedel av ryggradens längd ovan korsryggen.
I samband med att kotdiskarna med åldern förlorar sin spänst och höjd mellan kotorna blir man också kortare.
Sakralkotor bildar en ihopväxt benstruktur. Dock finns utgångshål för nervrötter till bla. benen utifrån denna skelettstruktur. Ischias och annan värkproblematik i benen utgår ofta från nerver som löper ut från länd- eller sakralryggen.
Spinalkanalen i ländryggens första del är bred med en diameter på 1,5 cm.
Indikation
Ländryggen är den del av ryggen som oftast vållar mest besvär. Flertalet ryggproblem går över av sig själv.
Konventionell röntgen av ryggen är oftast förstavalet vid långvarig smärtproblematik med okänd orsak där vila, sjukgymnastik och smärtlindring inte hjälper kan som initial röntgenundersökning göras med konventionell teknik.
Diagnostik är ländryggen efter vid trauma görs idag med datortomografi (CT).
Patologi
Ryggskott (akut lumbago) har nästan kommit att bli en folksjukdom. Denna huggande smärta kommer oftast snabbt utan förvarning. Vad som utlöser denna akuta smärta är i mycket okänt. Ryggvärken gör den drabbade mer eller mindre handikappad där minsta rörelser utlöser svära smärta i ryggen. Detta ryggskott lättar oftast efterhand där smärtan vid rörelser brukar ha gått över på en vecka. Patienten är sedan helt återställd efter 2-3 veckor bara för att åter från klar himmel få ryggskott efter 5 månader, 1 år eller flera år utan någon bakomliggande orsak där att man endast vridit ytterst lite på kroppen.
Lumbago ischias är ryggskott där smärtan strålar ner i någondera ben och fot. Denna smärta uppkommer oftast av en utbuktande disk eller diskbråck (diskprolaps). Diskbråck ses mestadels inom ländryggen och mer sällan i halsryggen. Inom bröstryggen är diskbråck ett ovanligt fenomen. Diskbråcket ökar efter en retning av diskbråcket som ökar i storlek som då utövar ett tryck mot nervstrukturer. Denna retning
Diskprolapsen kan ske i olika riktningar ut från kotmellanrummet. 20-30% av alla diskbråck ger inga symtom då de buktar ut framåt eller sidledes.
Vid en bakre diskprolaps (1-2% av alla patienter med ryggsmärtor) sk. posteriolateral prolaps trycker den utbuktade disken mot spinalkanalens utgående nervrot och ger smärta till den kroppsdel som nervroten innerverar. De flesta diskbråck (90%) får ”självläka” utan åtgärd förutom uppmaning att inte utsätta sig för aktivitet som kan påverka diskbråcket.
Operation av diskbråck kan bli aktuellt om bråcksmärtan inte går tillbaka efter en längre tid eller av analgetika (smärtstillande medicin), patienten inte kan föra en stilla livsföring under en längre tid, återkommande skov av ryggsmärtor samt där patienten har neurologiska symtom i urinvägar samt tarm (cauda equinasyndrom).
Diskbråcket som utgör ett tryck mot en nervrot kan även behandlas med en sk. terapeutisk [rotblockad]1Terapeutisk behandling av inflammationen kring nervroten med ett kortisonproparat. Detta preparat injiceras mot den aktuella nervroten. (bild) som göres med injektion av kortison/analgetika mot den aktuella nervroten i konventionell röntgengenomlysning.
Skador på diskarna ses inte med konventionell röntgen utan utreds bäst med magnetkamera (MR).
Kompressionsfraktur är den vanligaste skadan på kotkroppen (16%) genom trauma eller stor axial belastning som ger kompressionsskador på en eller flera kotorna. Denna skada kommer av att kotan trycks ihop vid framåtböjning (flexion) under högt axialt tryck som vid tunga lyft med krökt rygg. Skada på kotan ses då som en kilformad kota där den ihop tryckta (komprimerade) delen av kotkroppen är den främre kanten som tryckts ihop av den axiala kraften den utsatts för. Den bakre delen av kotkroppen är är hel utan påverkan på ryggmärgskanalen och räknas då som stabil.
Denna skada ses enkelt på en sidobild med konventionell röntgen.
Burstfraktur är även den en fraktur på kotkroppen som kommer av ett högt axialt tryck (5%) liksom kompressionsfrakturen. Vid denna skada är dock kotkroppen frakturerad genom båda ändplattorna med en sänkning av hela kotans höjd. Denna skada medför hög risk för att ett benfragment från kotkroppen trycks in mot ryggmärgskanalen. Denna fraktur är således instabil och måste utredas akut med datortomografi (CT).
En form av ”skelett-trötthet” är när någon bendel kring kotan spontant går sönder. Fraktur med avlösning av en liten del på spinalutskotten kan ses vid kraftig böjning (flexion) av ryggen. Skadan är stabil men kan vid oklarheter om utbredningen av frakturen utredas vidare med datortomografi (CT) så man inte missar en mer utbredd kotfraktur med benfragment.
[Spondolys] (bild) är en form av utmattningsfraktur när en sidan (unilateral) på kotbågen runt ryggmärgskanalen går sönder. Går bågen sönder på båda sidor (bilateral) med en framåtglidning av ovanförliggande kotkropp heter detta [spondylolistes] och händer i ca. 15% av fallen med spondylos.
Denna kotglidning sinsemellan behandlas initialt med sjukgymnastik samt ev. korsett men kan även stabiliseras med steloperation där de involverade kotkropparna fixeras till varandra antingen genom [metallstag] (bild) eller bentransplantat i kotdiskutrymmet eller en kombination av båda behandlingsmetoderna.
Diskdegeneration är en åldersprocess av kotdisken där den torkar ut och förlorar sin elasticitet. Denna degeneration av disken ser man företrädesvis i halsryggen samt ländryggens kotdiskar.
Tumörer i kotorna ses oftast relativt bra med en konventionell röntgen då dessa tumörer ofta har en destruerande effekt på kotkroppen.
Primära tumörer i ryggskelettet är mer ovanliga där de nästan helt dominerande formen av tumörer i ryggkotorna utgörs av [metastaser] vars primärtumörer oftast är bröstcancer, lungcancer och prostata cancer. Dessa metastaser kan oftast lätt diagnostiseras genom att benmärgen som är fettrik ersätts med malign celltillväxt.
Sarkom är en i grunden primär elakartad cancertyp som står för ca. 20% av alla bentumörer och finns i en stor mängd undertyper (ca. 50st). Gemensamt för alla sarkomtyper är att de har sin uppkomst i någon av kroppens stödjevävnad (ben, brosk, bindväv, muskler, mm.). Orsaken är okänd men man botar idag ca. 50% av alla fallen samt högre om ingen spridning hunnit ska. Hos barn utgör osteosarkom ca. 2,4% av alla tumörtyper där den absolut vanligaste cancertypen utgörs av leukemi (30%).
Man brukar delar in sarkom i 2 större grupper, mjukdels– samt skeletsarkom. I gruppen skelettsarkom finns undergrupper som Ewingsarkom, Chondosarkom och Osteosarkom. Sarkom graderas även efter cellstorlek, celldelning samt nekrosutveckling.
Maligna typer av blodcancer kan infiltrera ryggmärgen i kotorna så som myelom och lymfom. Lymfom kan missas med konventionell röntgenundersökning varför man bör komplettera med CT eller MR.
Benigna tumörerformer i kotorna kan vara hemangiom som utgörs av en lokal kärlmissbildning i en kotkropp. Detta hemangiom är oftast asymtomatisk2Ger oftast inga symtom. och upptäcks som ett bifynd vid röntgeundersökning av annan orsak. Dock kan hemangiomet växa till sig så det utgör en destruerande risk av kotkroppen eller genom sin tillväxt i storlek påverkar omkringliggande strukturer.
[Skolios] (bild) är en onormalt stor krökning av ryggraden i sidledes eller tillsammans med en rotation av kotpelaren. Skolios uppträder i två former som en funktionell som utgör en böjning i sidled samt en strukturell form med samtidig rotation av ryggen.
Flertalet skoliosryggar är idiopatiska dvs. utan känd orsak till krökningen.
Metod
Vid konventionell röntgen av ländryggen tages en frontal– och en sidobild liggande på röntgenbritsen.
Dessa kompletteras oftast med en [sidobild] (bild) på övergången mellan sista ländkotan L5 och första sakralkotan S-1 (benämnes ”L5-bild”).
Konventionell röntgen göres om patienten är rörlig och kan vrida sig till sidoläge på britsen utan smärtor.
Sidobilder med horisontell projektion är oftast dömt att misslyckas varför en datortomografi (CT) är att föredra då man även har högre indikation på skelettskada.
Vid oklara fynd med konventionell röntgenteknik går man vidare med [CT-] (bild) eller [MR-undersökning] (bild) över den aktuella skadenivån i ryggen.
Vid metastasutredningar göres ofta även en scintigrafi av skelettet med isotoper.
