Om tromber i vener
Vener är de blodkärl som för tillbaka syrefattigt blod från kroppen till lungor och hjärta för ny syresättning.
Venerna har [ fick-klaffar ] som förekommer i armarna och benen. Venerna inom thorax, buken och huvudet är klafflösa. Ju längre distalt ut i extremiteterna och därmed mindre vener desto fler klaffar finns det här. I mer centrala vener finner man oftast endast 1-2 eller inga klaffar. Klaffarnas uppgift är att hindra blodströmmen att rinna bakåt” i blodkärlet.
Det är oftast omkring eller i klaffarnas ”läsida” en trombildning tar sin början.
De kärl man räknar till det djupa är vener som ligger innanför muskelfascian som är en bindvävshinna som håller ihop muskulaturen. Utanför denna fascia finns underhudsfettet och ytterst huden. Vener som löper i underhudsfettet strax under huden räknas till ”ytliga vener”. Tromboser i de ytliga venerna kallas allmänt för tromboflebit.
Tromboser kan uppstå inom alla delar av kroppens vensystem. Vanligaste lokalisation är dock i underbenen där gravitationen gör att blod i vener med dåligt fungerande klaffar, etc. ”stockar sig” och har sämre avflöde upp mot hjärtat.
Vad gäller benen kan ändrade flödesförhållanden för blodkärlen, varicer, långa stillasittande resor, långvarigt sängläge, knäkirurgi, graviditet, P-piller, malign sjukdom, ärftliga koagulationsrubbning, infektioner, hereditet (vanligt förekommande i släkten), övervikt, vara en orsak till bildande av tromber.
Blodets flödeshastighet och förmåga att förflytta sig inom kärlet beror bla. på ålder, venklaffarnas funktion, rörlighet. Andra orsaker kan också vara felaktig kost, fettma, m.m.
Tromber i ben
Symtom på djup ventrombos i benet är främst svullnad, värk, rodnad och viss värmeökning. Svullnaden uppstår distalt om ett flödeshinder för blodet. Vätska kan då stocka sig i vävnaden i underbenet och foten. Värk beror dels på det ökade trycket, svullnaden, i benet men också en ev. inflammation av tromboser i blodkärl. Denna inflammation i blodkärlet ger en rodnad och värmeökning i främst benets vad.
Utifrån enbart dessa symtom kan man dock inte ställa diagnosen djup ventrombos utan man behöver även ett diagnostiskt verktyg för att säkerställa detta. Det finns ett antal differentialdiagnoser som ger liknande symtom. Dessa kan vara tex. muskelsträckning/-bristning, venös reflux, Bakercysta celluiter, mm.
Tromber i armarna kan bero på att det finns inopererad venport ( [ Port-a-Cath ], [ PICC-line ] ) vars kateter i blodbanan då stör blodflödet.
Tromboser i armarna kan även bero på expansivitet som klämmer åt avflödeskärlen från armarna. Vältränade personer kan ha problem med avflödet vid nyckelbensnivån om vissa bröstmuskelgrupper här blir för stora och klämmer åt det venösa flödet där venen löper mellan nyckelbenet och 1:a revbenet, sk. Pinch-off.
Typ av ventrombos
Djupa ventromboser (DVT) är i 76-88% av fallen belägna ovanför knäleden. Runt 15-20% av patienter har tromber enbart i underbenets vad.
De flesta djupa ventromboser behandlas med blodförtunnande läkemedel.
Beroende på utbredning av tromben sker medicineringen olika lång tid. Likaså om tromberna återkommer vilket då förlänger behandlingstiden med den blodförtunnande medicinen.
En sk. tromboflebit är en lokal irritation (inflammation) runt eller tromb i ett av de ytligt belägna venerna. Detta behandlas vanligtvis endast med salva av något slag.
Lungemboli (propp i lungan) orsakas så gott som alltid av flotterande tromb/-er (DVT) som lossnat från benet och flutit med blodströmmen till lungartärerna där dessa då fastnar. Omfattande utbredd lungembolism kan ge livshotande tillstånd.
Vid utbredda trombmassor upp i bäckenvener eller nedre hålvenen (v. cava inferior) kan ett sk. [ vena cava filter ] behöva sättas i hålvenen som hindrar större [ trombmassor (Obs. Blodig bild)] att lossna och flyta upp i lungornas blodkärl och ev. ge allvarliga lungembolier. Detta filter placeras endast temporärt och tas ut efter avslutad behandling.
Likaså kan behandlingen av så utbredda trombmassor bli annan än enbart medicinsk. Flertalet sjukhus idag tillämpar en lokal kateterstyrd trombolysbehandling (propplösande medel) av tromberna som kan sträcka sig över flera dagar. Omfattande trombmassor kan även avlägsnas operativt där trombmassor då ”skrapas ut”.
Bilddiagnostiska metoder
Flebografi kan man göra när man misstänker blodpropp i benens eller armarnas sk. ”djupa” vener.
Denna undersökningsmetod har mycket små risker. De risker man kan påvisa hör samman med bruket av jodkontrastmedlet. Risker finns då främst vid njurinsufficiens samt viss medicinering av diabetes.
Svårigheter med metoden kan vara att få mer centrala vener bra undersökta/avbildade. Det kan även ibland vara svårt att få en injektionsnål på plats på fotryggen om foten tex. är svullen, missfärgad, sårig, etc.
Ultraljud får idag anses vara förstahandsval av metod för undersökning av venösa tromboser i extremiteterna.
Riskerna med denna metod är obefintliga.
Risk kan vara att tromboser missas i underben samt bäckenvener då dessa avsnitt kan vara svårundersökt på vissa patienter.
Vid fortsatt stark misstanke på venös trombos där ultraljud inte visar sådant bör kompletterande undersökningsmetod användas för utesluta denna misstanke. Allternativt kan patienten gör en kompletterande ultraljudsundersökning efter en tid för att manifistera diagnosen.
Datortomografi (CT) används för kompletterande bildtagning av mer centrala vener där flebografi eller untraljud inte ger optimal diagnostik. Denna metod används då för att verifiera och avgränsa tromber som involverar dessa kärlavsnitt.
Risker med CT är dels bruket av jodkontrastmedel där ev. njurinsufficiens kan vara ett hinder för denna metod. Dels ger denna metod röntgenbestrålning som man vill undvika mot tex. gravida kvinnor.
Magnetkamera (MR) ger bra bilder av de venösa systemen. Denna metod är dock fortfarande under utveckling och inte vedertagen som metod för venös trombosdiagnostik.
Fördelen med MR är att den inte avger någon strålning samt att man inte behöver använda jodkontrastmedel. Det finns inte heller några andra varaktiga biverkningar vid användning av av MR kliniskt.
Denna metod kan därför framöver komma att bli standardmetod för trombosdiagnostik på framför allt gravida kvinnor.
Oberoende om dränet har intern trådfixering eller inte så bör man bandagera dränaget omsorgsfull mot huden innan patienten går iväg. Fixeringsmaterialet bör också kunna avlägnas enkelt för återkommande byte samt inspektion av huden runt dränaget.
Dränage är vad det heter…. en oftast grov kateter för att tömma ut vätska, var, luft, etc. från kroppen.
