Buk

Röntgen av bukorganen är efter skelettröntgen det klart dominerande organområdet för undersökning.
Om röntgen av buk

Stora flertalet av dessa undersökningar göres under "genomlysning". Detta betyder att man ser på monitorer vad som röntgas medan undersökningen sker. Här visas bilderna direkt på monitorn och man kan på så sätt omgående få optimala bilder. Undersökningarna går med denna teknik i de flesta fall snabbt och enkelt.

Ett fåtal undersökningar av bukorganen göres fortfarande med konventionell röntgenteknik , dvs. man använder sig av filmkassetter som efter varje exponering bytes ut mot en ny oexponerad. Med denna metod och teknik tar undersökningen längre tid.

Röntgen av mag-tarmkanalen kräver i de flesta fall tillförsel av kontrastmedel för att genomföras. Denna kontrast består då mestadels av uppslammad Bariumsulfat och vatten.

På flera röntgenavdelningar göres urografier (med kontrast) numera oftast med hjälp av datortomografi (CT).

Många av dessa undersökningar kräver någon form av förberedelser. Det som då krävs i de flesta fallen är fasta eller/och laxering före undersökningen.
Svalg

Visa bildSvalget (hypopharynx) är ett område som sträcker sig från området i höjd med gomseglet (oropharynx) ned till området bakom struphuvudet. Svalg och matstrupe (esophagus) löper framför luftstrupen.

Röntgen av svalget sker oftast på patienter som fått ökade svårigheter att svälja (dysfagi).

Sjukliga förändringar man kan finna här är divertiklar eller tumörer.

Röntgen av svalget göres i huvudsak med hjälp av Bariumsulfat-kontrast. Patienten sitter under denna undersökning om så är möjligt.

Visa bildVid undersökningen tas bilder, frontal- och sidobilder, under det att patienten då samtidigt sväljer en klunk kontrastmedel. Det är VIKTIGT att dricka på läkarens kommando för att vi skall hinna med att ta bilder när kontrastmedlet befinner sig på väg ner genom svalget.

Vid frågeställning om dysfagi (svårighet att svälja) videofilmar man även sväljningsakten tillsammans med en kontrastmedel i olika projektioner.

Vid röntgen av svalget krävs inga förberedelser. Undersökningen tar normalt 15-20 minuter.
Matstrupe

Visa bildMatstrupen (esophagus) sträcker sig från struphuvudet, där man normalt anger att svalget slutar, ned till övre magmunnen (cardia) på magsäcken.

Inom detta område kan man finna besvär i form av förträngningar som kan göra att "främmande kroppar" fastnar. I den normala anatomin på matstrupen hittar man tre smala partier. Det är i höjd med struphuvudet, bågen på stora kroppspulsådern och i genomgången av diafragma. Det är främst på dessa ställen de sk. främmande kropparna sätter sig. Dessa kan då bestå av matbitar eller hos barn i form av små leksaker.

Röntgen av matstrupen gör man också vid smärta som då kan bero på sura uppstötningar (reflux), divertiklar, varicer eller en tumör i detta område.

Vid förträngningar orsakad av tex. cancer kan ett utvidgande metallnät, sk. stent, anläggas i samband med röntgenunder-sökningen . På detta sätt erhålles en öppen passage genom matstrupen för föda och vätska.

Röntgen av svalget göres i huvudsak med hjälp av Bariumsulfat-kontrast. Patienten sitter något vridet åt vardera hållet under denna undersökning. Patienten sväljer kontrastmedlet under bildtagning. Vid misstanke på perforation (går hål på) eller ett fysikskt hinder dricker patienten vattenlösligt kontrastmedel.

Det är VIKTIGT att dricka på läkarens kommando för att vi skall hinna med att ta bilder när kontrastmedlet befinner sig på väg ner genom matstrupen.

Vid frågeställning om sk. hiatus-hernia (magmunnsbråck) tages också bilder i liggande ställning. Patienten dricker kontrast samtidigt som denne spänner bukmuskulaturen.

Vid en dysfunktionell övre magmun pressas maginnehåll (i detta fall kontrastmedel) tillbaka upp i matstrupen (reflux) varvid det sura maginnehållet kan påverka slemhinnorna här.

Vid röntgen av matstrupen krävs inga förberedelser. Undersökningen tar normalt 15-20 minuter.
Magsäck

Visa bildMagsäcken (ventrikeln) är "väntrum" för födan vi äter. Här passar kroppen också på att blanda upp födan med enzymer och saltsyra. Detta gör det lättare för kommande tarmsystem att hand om födan som fått en mera hanterbar konsistens. Saltsyran i magsäcken kan ge upphov till magsår (ulcus). Ju mera syra magsäcken producerar desto större är risken för magsår.

Det är också ofta av denna anledning man oftast kommer för en röntgenundersökning av magsäcken. Små ytliga sår ses inte på röntgenbilden. Dessa små förändringar ser man bäst med ett sk. gastroskop. Detta är en kameraförsedd sond som föres ner i magsäcken där även läkare visuellt kan se förändringar i slemhinnan.

Om sårytan är mera utspridd eller om man har haft sina magsår en längre tid kan detta dock ses. Magsäckens slemhinna har då en tendens att skrumpna ihop sig runt såret. Sår kan utveckla sig till cancer. Risken att såret utvecklar cancer beror till stor del på hur stort såret är och var i magsäcken såret är lokaliserat.

Vid röntgen av magsäcken får patienten sitta och dricka Bariumsulfat-kontrast tillsammans med en Samarin brustablett. Brustabletten gör att magsäcken blåser upp sig.

Själva bildtagningen göres sedan liggande. Patienten får vrida sig runt på undersökningsbordet ett antal varv för att vi skall få bra bilder. Vid frågeställning om övre magmunnsbråck, sk. hiatushernia, tar vi också bilder på övre magmunnen (cardia) och nedre delen av matstrupen. Patienten dricker kontrast samtidigt som denne spänner bukmuskulaturen.

Vid bråck pressas maginnehåll (i detta fall kontrastmedel) tillbaka upp i matstrupen (reflux).

Undersökningen tar 15-30 minuter.
Tunntarm

Visa bild Anledning till röntgen av tunntarmen är utredningar av tex. återkommande diarréer, buksmärtor, oförklarig viktnedgång eller tarmblödningar.

En vuxen människa har omkring 3 till 4 meter tunntarm. På avlidna personer är tunntarmarna 6-7 meter långa. Första 20 cm av tunntarmen kallas för tolvfingertarmen (duodenum). Denna del av tarmen röntgas dock oftast i samband med röntgen av magsäcken.

Vid en röntgenundersökning kan man då finna divertiklar, inflammatoriska förändringar eller tumörer förändringar. Den mest kända varianten av inflammatorisk sjukdom är Morbus Crohn. Debuten för denna sjukdom är i regel i 15 till 30 års åldern. Cancer i tunntarmarna förekommer sällan.

Röntgen av tunntarmen sker med Bariumsulfat-kontrast. Denna blandning tillförs tarmen lämpligen genom en sond som förs via ena näsborren, ned igenom matstrupen, förbi magsäcken och ut i tolvfingertarmen. Kontrasten låter man rinna igenom hela tunntarmen tills den passerat ut i tjocktarmen. Därefter kan man vid behov blåsa in luft i tarmen via sonden med hjälp av en liten handpump.

Denna metod med sk. dubbel-kontrast teknik gör att tarmlumen spänner ut sig (jmfr. med ballong) och möjliggör en säkrare diagnostisk bedömning av tarmens väggar. Vid tillfälle då sond ej behövs eller går att använda sig av kan man dricka kontrasten. Vid denna metod med sk. enkelkontrast finnes inte någon möjlighet att "blåsa" upp tarmen så endast en grov bedömning kan göras av tarmen. Denna metod tar även längre tid då magsäcken själv portionerar ut små kontrastmängder åt gången till tunntarmen. Denna enkelkontrast teknik ger inga bra förutsättningar för att kunna detaljgranska tarmväggen. Används där endast behov att konstatera om passage till tjocktarmen föreligger.

Inför denna undersökning krävs vissa förberedelser i form av bl.a. fasta och laxering. Det är ytterst viktigt att givna förberedelser är väl genomgångna.

Undersökning av tunntarmarna tar 20-60 mintuer beroende på om sond användes eller inte. Detta samt att tarmpassagen varierar mycket mellan olika personer utan att det för den sakens skull föreligger något sjukligt p.g.a. långsam tarmpassage.
Tjocktarm

Visa bildRöntgen av tjocktarmen (colon) är i de flesta fallen en tidbokad undersökning beroende på de omständiga förberedelserna.

Anledningar till röntgen av tjocktarmen är utredningar av tex. förekommande blodig avföring, ändrade "toalett-vanor", återkommande diarréer eller buksmärtor. Vid en röntgen av tjocktarmen kan man då finna divertiklar eller inflammation i tjocktarms väggen (ulcerös colit) vilket är vanligast hos män med debut runt 20-40 års åldern. Annan inflammatorisk sjukdom här är Morbus Crohn.

Andra sjukliga förändringar man kan hitta i tjocktarmen är olika cancer-former. Polyper i tarmväggen är oftast en benign (godartad) förändring. De maligna cancer-formerna hittar man vanligtvis inom sigmoideum eller [ändtarmen] (rectum). Växande svulster (tumör, etc) kan klämma åt tarmen på olika nivåer och medföra [stopp] för passage av såväl tarminnehåll och luft.

Visa bildRöntgen av tjocktarmen kan ske med antingen dubbelkontrast teknik eller med enkelkontrast teknik med Bariumsulfat-kontrast. Dubbelkontrast är att föredra då den är av högre diagnostiskt värde pga. de mer detaljerad bilderna av tarmens väggar.

En ny metod för att undersöka tjocktarmen är med datortomograf (CT). Denna röntgenteknik har funnits sedan tidigt 70-tal. Det är dock först under de senaste 2-3 åren tekniken har blivit så pass bra att en findiagnostik av större områden av kroppen kan göras utan att samtidigt få allt för hög röntgenbestrålning av organen (Se datortomografi).

Vid undersökning med enkelkontrast ges inte denna högre tillförlitligheten vid diagnostiken av ev. sjukliga förändringar. Undersökning utförd med dubbelkontrastteknik är mer påfrestande för patienten då tarmlumen spänns ut av luft som pumpas in i tarmen med en liten handpump.
Undersökning med enkelkontrast teknik gör vi när patientens allmäntillstånd inte tillåter den något mer påfrestande dubbelkontrast tekniken.

Tillvägagångssättet är till stor del den samma oberoende av vilken teknik som används för undersökningen. Patienten får en liten "pip" satt in i ändtarmsöppningen. Denna pip är förbunden med två slangar. En går till påsen med kontrastmedel. Den andra går till luftpumpen. Under undersökningens gång får patienten snurra runt ett antal gånger på undersökningsbordet för att dels kontrast skall rinna till i hela tarmen och dels för att få bra bilder över alla tarmavsnitt.

Tjocktarmens anatomi med en uppåtgående, tvärgående och nedgående tarmdel kräver en hel del medverkan från patientens sida. Då dubbel-kontrast teknik används tömmes tarmen därefter på kontrast som rinner tillbaka ut i påsen. Luft blåses, med en handpump, därefter in i tarmen.

Röntgenläkaren tar bilder under hela undersökningens gång. Undersökning av tjocktarmen tar 10-20 minuter.

Efter undersökningen får patienten möjlighet till toalettbesök och dusch. Vid avslutad undersökning får också patienten fyra Toilax-tabletter med sig hem. Detta då Bariumkontrast kan ha en "stoppande effekt" på tarmen. Dessa Toilax-tabletter tar man bara om förstoppning skulle uppträda. Man bör dock dricka rikligt med vätska efter denna undersökning. I övrigt kan man återgå till normala matvanor direkt efteråt.

Inför denna undersökning krävs vissa förberedelser. Det är ytterst viktigt att givna förberedelser är väl genomgångna vad gäller fasta och laxering. Laxering sker oftast både genom sväljning av laxermedel samt infundering i form av lavemang.

En dåligt rengjord tarm kan leda till att röntgen-undersökningen skjuts upp till ett senare tillfälle. Då förhoppningsvis förberedelserna varit mer ingående.
Kvarvarande mag-tarminnehåll kan lätt förväxlas med sjukliga förändringar.
Ändtarm (defekografi)

visa bildDefekografi är en undersökning där ändtarmens (rectum) funktion undersökes. Oftast göres denna undersökningar då svårigheter att hålla den egna avföringen förekommer. Även vid problem i samband med krystningar kan undersökningen vara befogad.

Vid undersökningen sprutas en trögflytande kontrastblandning upp i ändtarmen genom en "pip". Patienten får sedan krysta ut denna blandning under fortlöpande "genomlysning" med röntgen och bildtagning. Kryst- och knipfunktionen i analmusklerna kontrolleras då.
PTC (percutantranshepatiskcholangiografi)

Visa bildPTC (percutan transhepatisk cholangiografi) är en undersökning av gallvägarna inom levern och fortsatta gångar ned till mynningen ut i tolvfingertarmen (duodenum) med hjälp av vattenlösligt kontrastmedel.
Oftast föreligger det då ett hinder inom gallvägarna som inte med säkerhet kan diagnostiseras med andra former av undersökningsmetoder eller att man temporärt eller permanent önskar behandla ett trångt parti för ett fritt avflöde av galla från levern ut i tarmen.

Uppstår ett stopp för avflödet av gallan ner till tarmen blir man ikterisk (gulsot). Gallfärgämnena utsöndras då istället till blodbanorna och huden på kroppen får en gulaktig färgton.

Vid PTC stickes en tunn nål genom huden på höger sida av kroppen in mot levergångarna. Att nålen punkterat gallträdet i levern verifieras med att kontrastmedel sprutas in. Det går sedan att lägga in en kateter eller dränage i gallträdet.

Via en kateter kan en förträngning vidgas genom sk. ballongdilatation eller att ett stent "spänns upp" i det trånga området och på så sätt slipper patienten ifrån ett dränage som hänger kopplat till en påse på utsidan av kroppen.

Om ev. förträngning ska åtgärdas med operation eller att det aktuella stoppet inte går att passera med kateter placerar man ett sk. "drän".

Det går således antingen att leda ut gallan från levern via dränaget, till en påse utanför kroppen (extern dränering) eller leda gallanflödet förbi stoppet via hål i dränaget (intern dränering) om passage finnes förbi förträgningen. Man slipper med intern dränering ha en påse kopplat till dränaget för avflödet av gallan som är fallet med extern dränering av gallan.

Anläggningen av dränaget sker med konventionell röntgengenomlysning och ultraljud.

Denna undersökning samt behandling göres av röntgenläkare med assistans av röntgensjuksköterska. Denna intervention kräver även att patienten läggs i lätt narkos (sedering) då gallvägarna är väldigt känsliga för "mekanisk" påverkan. På grund av detta involveras således även anestesipersonal i processen.

Efter undersökningen får patienten "piggna" till på postoperativ övervakningsavdelning. Detta då på grund av den narkos som erhållits i samband med behandlingen. Därefter återgår patienten till normal vårdavdelning. Denna relativt omfattande intervention kräver en del förberedelser och eftervård på vårdavdelning.

En annan undersöknings- och behandlings-metod kan vara sk. ERCP (endoskopisk retrograd kolangio-pancreatikografi).
Man för ner ett endoskop via svalget, förbi magsäcken, och ut i tolvfingertarmen. Här letar man sig sedan vidare upp i gallgångarna. Genom denna metoden kan man lägga in enklare plastkatetrar som dränerar gallvägarna ut till tarmen.

Denna undersökning och ev. behandling göres oftast på endoskopiavdelningen.
Cholangiografi

Visa bildCholangiografi göres med kontrastmedel i ett efter operation inlagd galldränage.

Postoperativ (efter operation) cholangiografi är en kontroll av passagen för galla till tarmen. Detta genom att ett sk. T-drän placerats i gallgången i samband med man kirurgiskt operativt avlägsnat konkrement (stenar) eller annan hinder i gallvägarna.

Med hjälp av vattenlösligt kontrastmedel fylles gallgångarna upp varpå man även kan konstatera om kvarvarande konkrement finns samt om normal passage för galla till tarmen finnes.
Herniografi

Visa bildHerniografi göres för att påvisa bråckbildning genom ljumskligamenten. I de flesta fall kan en diagnos ställas klinisk genom att palpera (känna) bråcket från utsidan. Vid oklara fall kan en herniografi genomföras.

Smärta i ljumsken kan vara enda tecknet på små bråckbildningar. Bråck bildas då en försvagning eller öppning uppstår i anslutning till ljumskbandet (ligamentum inguinale). Denna försvagning i ljumskligamentet är oftast lokaliserad till den öppning varigenom blodkärl och nervbanor löper igenom ner till benet. Del av bukhinna och tunntarm kan då bukta ner genom denna öppning.

Bråcket påvisas genom att vattenlösligt kontrastmedel sprutas in i bukhålan genom en tunn nål som sticks in strax nedom och till vänster om naveln. Undersökningen göres under aseptiska förhållanden varför området kring det planerade insticksstället tvättas med sprit före. Vid det planerade insticksställes ges först en lokalbedövning i samband med insticket. Själva bukhinnan går dock ej att medicinskt bedöva. Då denna bukhinna dock är så pass tunn känns perforationen med nålen som ett "snabbt stick" i magen.

Under bildtagningen ligger patienten dels på magen, dels på sidan och lätt vriden åt vardera håll. Då bilderna tages uppmanas patienten att spänna bukmuskulaturen, krysta, för att på så sätt pressa ut ev. bråck.

Patienten skall precis innan undersökningen ha kissat. Några andra förberedelser behövs inte. Efter undersökningen skall man undvika tunga lyft eller andra ansträngande kroppsrörelser under 2-3 dagar.

Undersökningen tar ca. 30 minuter.
Mer information
Du kan läsa mer om mage-tarm på Internet på nedan länkar:

:: © www.rontgen.com, 1997 - 12/30/2009 :: Internet
:: © www.raditech.se, 2006 - 12/30/2009 :: Infokiosk