|
Blodkärl (perifer angiografi, coronarangiografi)
Röntgen av blodkärlen har man gjort i 100 år... |
||
|
Om angiografi
|
||
|
Anledningen till en angiografi är i de flesta fallen att en förträngning (stenos) eller ett totalt stopp (ocklusion) uppstått i blodkärlet vilket hindrar blodet att komma fram och syresätta vävnader och organ (ischemi) distalt om detta hinder. Angiografier sker på steril basis. Dvs. patienterna förbereds som inför en operation och undersökningen fortgår under sterila betingelser vad avser material etc. I samband med röntgenundersökningen kan man åtgärda flertalet förträngningar eller stopp i blodkärl, sk. interventionell angiografi (se nedan). Detta göres med ballong-dilatation, anläggning av stent i kärlet eller, vid mer omfattande stopp, "propplösande" läkemedel direkt sprayad på det trånga partiet i blodkärlet (se intervention). En röntgenläkare genom för dessa typer av undersökningar och eventuella samtida behandlande åtgärder. Till sin hjälp har han röntgensjuksköterskor. Dessa assisterar vid själva undersökningen och sköter därtill också den radiologiska utrustningen, vidhörande bildtagning samt mottagande och avlämnande av patienten till vårdavdelningen.
Bildtekniken som användes i samband med bildtagning och insprutning av kontrastmedel i blodkärlen kallas Digital-Subtraktions-Angiografi, DSA. Denna teknik gör att omgivande skelett och organ "suddas ut" av dator i bildsekvenserna medan enbart blodkärlen med kontrast avbildas. |
||
|
Hjärna och hals
|
||
|
Angiografier av skallens och halsens kärl göres för att utreda aneurysm, som är en utbuktning av kärlväggen, stenoser, trånga kärlavsnitt, kartlägga malformationer, kärlmissbildningar eller eventuell tumörs blodförsörjning. Angiografi av hals- och skallartärer utföres med Digital Subtraktions Angiografi, DSA. Interventionell radiologi (samtida behandling) av skallens och halsens blodkärl utföres endast vid ett fåtal större sjukhus i Sverige. Det är främst ballong-dilatation av yttre huvudartärerna (a. carotis externa). Vid undersökningen går man in i lårbensartär (a. femoralis) i ljumsken med en kateter. Kateterns spets lägger man i höjd med aortabågen där halsens- och skallens kärl avgår. Kontrastmedel tillföres med hjälp av en sk. tryckspruta för att få in tillräckligt med kontrast på kort tid. Vid behov av noggrannare kartläggning av halsens och skallens kärl går man in med kateter i vart och ett av kärlen. Man gör då en selektiv undersökning av de aktuella kärlen. Bilderna man får vid en selektiv undersökning blir mycket bättre då kontrasten sprutas in i aktuellt kärl och fyller på så sätt ut kärlträdet tydligare. En behandling av trånga partier i huvud/hals artärerna föregås alltid av en diagnostisk MR-undersökning (magnetkamera) av blodkärlen här. Detta för att klargöra hur det ser ut och hur och om man ska behandla. Man undviker att "rota" i dessa blodkärl i "onödan" då det alltid finns risker för att fragment lossnar från blodkärlsväggen och flyter med blodströmmen upp i hjärnan. Detta kan då ge en symtomgivande infarkt av olika grader. Vid ballong-dilatation av huvudartär för man upp en mycket tunn kateter i det aktuella kärlet. Innan man dilaterar det trånga partiet i blodkärlet med en ballon lägger man även in ett litet "paraply" som fångar upp eventuella småproppar (fragment) som kan lossna vid ballonvidgningen. Detta som en säkerhet mot att få en propp längre upp i hjärnan. Efter behandlingen drages detta "paraply" ut tillsammans med de andra katetrarna via ljumsken med ev. medföljande lossnade proppar i "paraplyet". En "normal" undersökning (diagnostik) tar normalt omkring 50 minuter. En ballong-dilatation av huvudartären tar ytterligare 50-60 minuter. Angiografi av halsens och skallens blodkärl förbereds som för en "vanlig angio". Eftervård efter en angiografisk undersökning av halsens- och skallens artärer är några timmars sängläge på en vårdavdelning varefter mobilisering kan påbörjas successivt. |
||
|
Hjärta (kranskärl)
|
||
|
Man delar in kranskärlen anatomiskt i 2 stora kärl, vänster (a.coronaria sinistra) resp. höger kranskärl (a. coronaria dexter). Vänster kranskärl delar sig efter en kort gemensam huvudstam i ytterligare två stora kärl. Ett kärl som löper ner på hjärtats framsida (kallad LAD) vilket även är det viktigaste av blodkärlen kring hjärtat. Den andra grenen på det väntstra kranskärlet är en bakåtriktad gren (a. circumflexa) som löper ner mot hjärtats vänstra baksida. Hjärtats kranskärl förser hjärtmuskeln med syre för dess pumpverkan av blodet till resten av kroppen. Denna livsviktiga pumpfunktion sker med omkring 70 slag per minut. Detta blir över 100.000 slag per dygn. Blir man 80 år har hjärtat således slagit nästan 3 miljarder gånger! Störningar i denna funktion kan leda till livshotande tillstånd. En vanlig funktionsstörning inom hjärtat är då en förträngning (stenos) uppstår i något av kranskärlen. En orsak till denna förändring i hjärtats blodkärl är bl.a. åderförkalkning (arterioskleros) där kärlet blivit trångt och styvt pga. sk. plack som består av kolesterol, fetter, kalcium, mm. Människor med högt kolesterolhalt, diabetes, överviktiga, som röker samt har hjärtsjukdomar i släkten löper större risk för kranskärlssjukdom. Även stigande ålder är en riskfaktor för krnskärlssjukdom. Flertalet faktorer som påverkar risken för sjukdom kan åtgärdas för att därmed minska riskerna. Desa är bla. rökning, stress, fetma, för lite motion, högt kolesterolvärde i blodet.
Lätt kärlkramp (stabil angina) kommer först under ansträngning. Denna stabila angina graderar man in i olika grader beroende på hur lätt den ger sig till känna. Dvs. hur mycket man kan anstränga sig utan att kärlkrampen ger sig till känna. Forskning har visat att flödet i kranskärlet kan ha ett hinder på upp till 90% av sin normala flödeskapacitet i vila utan att påverkas nämnvärt. Däremot vid fysiskt arbete är en förträngning på 50% mycket märkbar i form av bröstsmärtor. Ett totalt flödeshinder (ocklusion) i något av hjärtats större kranskärl ger upphov till en akut hjärtinfarkt. Blodflödet upphör då helt till den eller de delar av hjärtmuskeln det aktuella blodkärlet försörjer. En följd av detta blir att delar av hjärtmuskulaturens pumpfunktion påverkas. Stenoser eller ocklusioner i vänster kranskärls huvudstam är ytterst allvarliga. Vid lokalisation här påverkas en stor del av vänster kammarfunktion. Dvs. den del av hjärtat som pumpar ut blod i det stora kretsloppet (hela kroppen utom lungorna). Inför koronarangiografi kommer patienten först till berörd vårdavdelning för att ta blodprover och ett EKG (registrering av elektriska impulser i hjärtat). På vårdavdelningen får patienten även duscha innan transport sker till röntgenavdelningen i säng.
Strålbensartären (arteria radialis), belägen på underarmens undersida, kan även punkteras för kateterinföring. Fördelen med punktion av handleden är att mobiliseringen efteråt är enklare då patienten kan vara uppe och gå. Nackdelen med en punktion av handleden är att det kan vara svårt att komma åt hjärtas kranskärl med en kateter. Det är en slingrigare väg dit via armen. En punktion i handleden kan även påverka handens blodförsörjning. Därför görs alltid ett test för att kontrollera om handen har tillräcklig blodförsörjning via enbart ett kärl. Av underarmens två stora blodkärl till handen täpper man till det ena vid punktion av handleden. Handen måste därför kunna försörja sig på enbart det andra blodkärlet under undersökningens gång. Var punktionen ska ske är upp till den undersökande läkaren och var denne anser är bästa punktionsstället. Via valt punktionsstället för man sedan in en tunn kateter vars spets placerars i någondera av koronarkärlen som utgår från aorta strax efter aortaklaffen i hjärtat. Oftast undersöker man vänster kranskärl först. Kontrastmedel injiceras samtidigt som ett stort antal bilder tages i olika projektioner för en noggrann kartläggning av de aktuella kärlen. Denna kontrastinjektion göres oftast för hand då man lättare kan avgöra och påverka flödeshastigheten och utfyllnaden av kontrast i blodkärlet.
Det går även att bedömma blodflöde i samband med att hjärtat ansträngs. Detta åstadkoms genom att ett läkemedel injiceras via befintlig katetern som simmulerar hårt arbete. Det känns för patienten som om denna springer i uppförsbacke. Under denna arbetsfas för hjärtat går det att mäta om blodflödet är tillräckligt i blodkärlet. En behandlande åtgärd i samband med koronarangiografin kallas för koronarangioplastik och förkortas PCI (percutan coronar intervention).
Kroppen börjar redan efter några dagar bilda ny vävnad över stentet innuti blodkärlet. Inom en månad är stentet helt täckt av ny vävnad. En inte helt ovanlig komplikation med stent i blodkärlet är att en återförträngning (sk. re-stenos) kan ske inuti själva stentet. Dvs. kroppen reagerar mot det främmande föremålet i blodkärlet och bildar ny förträngning häri. En ev. re-stenos visar sig oftast inom 6 månader. Därefter anses risken för restenos liten. Blodkärl i hjärtat med en diameter på 1mm eller mindre åtgärdas oftast inte. Detta då de dels är för smala för att man ska kunna komma ut med en kateter i dessa små kärl samt att de i de flesta fallen saknar någon större betydelse för blodförsörjningen av hjärtat. Andra metoder som kan förekomma som komplement till ovan är kniv- eller borrförsedd kateter som "skrapar" bort hindret i blodkärlet. Beslut av behandling göres oftast i samband med undersökningen samt efter hur patientens kranskärl ser ut. Dvs. hur utbredda förändringar (stenoser, stopp, etc.) kranskärlen ev. har.
En enkel diagnostisk undersökning tar normalt omkring 30-40 minuter. Om behandling av blodkärlen (PCI) även ska göras förlängs tiden med 30-60 minuter.
Ett annat alternativ är annars att sätta på en kompressionsanordning (Femostop) över insticksstället. Med denna anordning måste patienten dock ligga helt stilla några timmar i sängen. Om punktion skett i handleden sätts ett tryckförband över insticksstället och patienten får ha armen i ett mitellaförband och kan stiga upp efter undersökningen. |
||
|
Stora kroppspulsådern (aorta; EVAR)
|
||
|
Aorta utgår från vänster hjärtkammare. Gräns mot hjärtat utgöres av aortaklaffen som är en sk. fick-klaff som förhindrar bakåtflöde av blodet in i hjärtat. Aorta börjar med en uppåtgående del (ascendens) som efter en kort sträcka böjer av (aortabågen) i en lång nedåtgående del (descendens) genom större delarna av bröstkorgen (thoracalaorta) och buken (bukaorta). I höjd med fjärde ländkotan slutar aorta. Här delar den upp sig i de två stora tarmbensartärerna (arteria iliaca communis)
Ultraljud eller CT (datortomografi) är oftast förstahandsval av metod vid såväl akuta- som utredningsfall. Även uppföljningar där man följer förloppet, om aneurysmet ökar, göres med hjälp av ultraljud eller CT.
Vid undersökning av aorta går man in i någondera lårbensartär (a. femoralis) i ljumsken. Innan punktion läggs lokalbedövning i hudpartiet. Därefter för man in kateter för injicering av kontrastmedel. Man kan använda en sk. mätkateter. På denna kateter finns monterat ett "måttband" där markeringarna är med 1 cm. intervaller. Vid granskning av bilderna är dessa markeringar referens för ett exakt mått av aortan på bilden. För att avbilda hela aorta ges en större mängd kontrastmedel via denna kateter. Kontrastmedlet tillföres med hjälp av en sk. tryckspruta. Oftast behövs endast två projektioner, frontal- och sidoprojektion, för att utreda aneurysmets utbredning. Efter undersökningen läggs vanligtvis en kompression över insticksstället. Detta i form av en sk. Femo-stop.
Aneurysm vars utbredning involverar både bukaorta och gemensamma tarmbensartärerna (a. iliaca communis) kan åtgärdas med en samtida kombination av angiografisk teknik och kirurgisk ingrepp sk. EVAR (endovaskuläraortarekonstruktion). Dessa aneurysm återfinnes oftast distalt om njurartärera. En sk. endovaskulär täckt graft placeras då som en "byxa" från aorta och ned i båda eller endast ena tarmbensartären. Detta "tyg-klädda" stent bildar då den "nya" kärlväggen. Aneurysmbildningen (bråcksäcken) hamnar då på utsidan av graften. Vid detta ingrepp frilägges artärerna i ljumskarna kirurgiskt. Detta för att den med graften förmonterade katetern har en väldigt grov diameter. Den fyller nästan upp hela lumen av artären i ljumsken. Katetern med graften föres sedan in och på plats.
I de tillfällen då aneurysmets även återfinns ovanför (proximalt om) njurartärernas avgångar finns idag grafter med "förmonterade hål" för njurartärerna som möjliggör placering av längre graft upp över dessa avgångar. Denna teknik är dock så pass ny att den fortfarande får anses vara under utveckling.
Dessa omfattande interventionella ingrepp involverar även kärlkirurg, operationspersonal och personal från anestesi (narkos) då patienten är sövd under ingreppet. Tiden för en EVAR är normalt 2-3 timmar. Förberedelser sker på vårdavdelning dit patienten kommer dagen innan ingreppet på röntgenavdelningen. Förberedelserna är bl.a. i fasta, laxermedel och diverse blodprover.
Den sjukhusbundna vården efter EVAR är ca. 3-4 dagar. Kontroll efter en EVAR sker vanligtvis redan efter 1 månad i form av en datortomografi (CT). Sedan sker normalt årliga kontinuerlig uppföljning av behandlingen samt aneurysmets utbredning. Dessa kontroller göres även de med datortomografi (CT). |
||
|
Bukens blodkärl
|
||
|
Blödningar från någon av bukens blodkärl är oftast av akut karaktär där patienten blöder och förlorar relativt mycket blod på kort tid. Oftast sker då blödningen ut i mag-tarmkanalen. Detta visar sig som blodiga diarréer sk. melena. Dessa patienters blodförlust måste ersättas med nytt blod. Vid dessa undersökningar kan det vara oklart vilket av bukens kärl som orsakar patientens besvär. Initialt göres en datortomografi (CT) med kontrastmedel av bukens kärl för att om möjligt påvisa från vilket bukkärl den misstänkta blödningen sker. Kan man begränsa eller peka ut exakt vilket blodkärl eller område som blöder blir den efterföljande angiograferingen med embolisering mycket enklare.
Om man finner det kärl som blöder göres oftast en embolisering av det aktuella blodkärlet. Om det är omedelbar fara för patientens liv och man misstänker vissa kärl fastän ingen visualisering vid angiografin gjorts så emboliseras större kärl som då även stoppar blodflödet till större organområde. På så sätt återfinnes förhoppningsvis det aktuellt blödande blodkärlet bland det större antalet blodkärl som man härigenom stoppat blodflödet till.
Denna metod används oftast på mindre kärl där åtkomst genom kirurgiska ingrepp inte är möjligt. Vid undersökning av bukens kärl går man in i lårbensartär (a. femoralis) i ljumsken med en kateter. Kontrastmedel tillföres med hjälp av en sk. tryckspruta. Angiografi av bukkärlen på icke akuta patienter förbereds mera omfattande då tarminnehåll och gaser kan ge störningar i bildtagningen. Undersökningen tar mellan 50 minuter till 2 timmar beroende på bukkärlens anatomi och frågeställning för patologi. Vårdtiden efter en angiografisk undersökning av bukens blodkärl beror på kateterns tjocklek och ev. behandling. |
||
|
Njurarnas blodkärl
|
||
|
Angiografiska undersökningar av njurkärlen göres främst vid misstänkt stenos av njurartären vilket ofta visar sig med symtom som ett allmänt högre blodtryck eller nedsatt njurfunktion. Utredningar av njurtumörer göres idag däremot främst med hjälp av ultraljud eller CT (datortomografi). Vid mycket stora tumörer eller som led i utredningen inför planerad operation kan en angiografi vara av värde. Detta då för att kartlägga en tumörs blodförsörjning och ev. angripna blodkärl. En sk. embolisering (tilltäppning av blodkärl) kan också vara aktuell för att strypa blodförsörjningen till en njurtumör eller vid blödningar inom njuren. T.ex. efter trauma med njurruptur (bristning). Vid en undersökning av njurkärlen går man in i lårbensartär (a. femoralis) i ljumsken med en kateter. Kateterns spets lägger man i stora kroppspulsådern i höjd med njurartärernas avgångar varpå kontrastmedel tillföres med hjälp av en sk. tryckspruta. Båda njurartärerna undersökes först samtidigt i de flesta fallen. Vid behov av närmare studier av någondera njures kärlförsörjning eller behandling, PTA eller stent (se Intervention) av denna går man in med katetern i aktuell njurartär, sk. selektiv undersökning, och kompletterar med ytterligare bildtagning. Angiografering av njurarna förbereds mera omfattande då tarminnehåll och gaser kan ge störningar i bildtagningen. En normal undersökning av njurartärerna tar 30 - 50 minuter beroende på om man avser undersöka båda njurartärerna selektivt. Vårdtiden efter en angiografisk undersökning av njurartärerna beror på kateterns tjocklek och ev. samtida behandling. |
||
|
Benens blodkärl
|
||
|
Vid mera uttalat upphävt blodflöde (ocklusion) till benen åtgärdas detta mer eller mindre akut. Vid en längre tids successivt uppbyggd förträngning bygger kroppen upp nya blodkärl sk. kollateral-kärl som löper förbi ocklusionen. Dessa gör att underben och nedåt klarar av ett totalt stopp i någondera huvudstam, lårartär (a. femoralis), knäartär (a. poplitea), mfl. bättre än om ett snabbt ur akut stopp uppstår av blodflödet. Vid en undersökning av benkärlen går man in lårbensartär (a. femoralis) i ljumsken med en kateter efter att med lokalbedövat hudpartiet för tänkt insticksställe. Efter att fört in katetern via ljumsken lägger man kateterns ände i höjd med njurartärernas avgångar om man samtidigt önskar undersöka nedre delen av bukaorta. I annat fall lägges kateterspetsen strax ovan delningen av stora kroppspulsådern (aortabifurkationen) om båda benens kärl skall undersökas.
Vid behov av närmare studier av ena benets kärlförsörjning eller behandling, pta, trombolys eller stentning av denna, gör man en sk. selektiv undersökning. Man kompletterar då med ny bildtagning på då endast ena benets blodkärl. Bilderna man får vid en selektiv undersökning blir bättre då kontrasten håller sig inom aktuellt kärlavsnitt och fyller på så sätt kärlen bättre även längre distalt. De patienter som kommer för en angiografering av benen har ett sjukdomsförlopp som oftast gått så pass långt att en eller flera förträngningar och stopp av blodflödet redan existerar. Undersökningar och interventioner av denna patientkategori kan därför bli tidsmässigt långdragna. Detta speciellt om även en trombolysbehandling (se intervention nedan) ingår som en del av åtgärderna. Angiografi av benkärlen förbereds oftast som för en "vanlig angio". En normal angiografering av benen tar omkring 40 minuter. Om man samtidigt åtgärdar med någon interventionell åtgärd tar detta i "normala" fall ytterligare 30-50 minuter. Efter angiografin placeras vanligen en sk. Femostop som komprimerar över insticksstället. Med denna anordning påsatt måste patienten ligga alldeles stilla någon eller några timmar. Alternativt kan en sk, closer-device användas vilken täpper igen instickshålet på själva blodkärlet. Beroende på fabrikat av "closer-device" samt behandling och ev. komplikationer krävs sängläge under olika lång tid. Vårdtiden efter en angiografisk undersökning av benartärerna beror på kateterns tjocklek och ev. behandling med ballong-dilatation, mfl. faktorer. Efter enbart undersökning kan patienten oftast lämna sjukhuset efter några timmar om inga komplikationer uppstår. Vid samtida behandling av stenoser är vårdtiden oftast till efterföljande dag. |
||
|
Uterus embolisering (livmodermyom)
|
||
|
Myom är muskelknutor som kan kan växa på olika ställen i livmodern. Dessa kan vara enstaka eller multipla i olika storlekar. Några kan bli så pass stora att de trycker på omgivande organ så som urinblåsa eller tarmar. Symtomen är vanligtvis rikliga och omfattande "menstruations-blödningar" samt ev. menstruationsvärk. Dessa myom kan vara lokaliserad till utsidan av livmodern, i livmodermuskeln samt inuti livmoderkaviteten (håligheten). Behandlingen kan ske på tre sätt. Initialt prövas medicinsk behandling som förhoppningsvis dämpar symtomen som ger en dräglig tillvaro för kvinnan. Hjälper inte denna medicinering kan man överväga hysterektomi som betyder att man kirurgisk opererar bort hela livmodern. Ett annat alternativ är embolisering (proppa igen för blodflödet) av myomet på en röntgenavdelning. Vid emboliseringen "proppar" man igen blodkärlet som förser myomen med blod. På så sätt antingen lyckas man strypa blodflödet helt till myomen som då mer eller mindre försvinner eller så minskar det så pass mycket i storlek att den myckna "menstruationen" upphör. Innan embolisering av myom beslutas ska patienten vara bedömd och undersökt av behörig gynekolog med ansvar för dessa emboliseringar inom sjukhuset. Denna gynekologiska undersökning göres med bl.a. ultraljud samt blodprovs-tagning. Strax innan behandlingen på röntgenavdelningen får patienten en slang i ryggen med bedövning av narkospersonal. Detta för att emboliseringen kan ge smärtor i underlivet vid undersökningen samt under några timmar efteråt. Behandlingen på röntgenavdelningen fortgår som en "vanlig" angiografi. Först lokalbedövas huden i ljumsken där punktionen ska ske. En kateter föres därefter in varpå kontrast sprutas i denna. Första bilderna tas alltid över bäckenkärlen för att lokalisera avgångarna till de blodkärl som går till myomen. Nästa moment blir att med kateter "lirka" sig ut selektivt i det eller de blodkärl som förser myomen med blod. Efter en kontroll med kontrast att katetern ligger i "rätt" kärl emboliseras (proppas igen) detta blodkärl med sk. coils eller med proppbildande läkemedel varvid blodflödet antas upphöra till myomet. Efter behandlingen drages katetern ut via ljumsken igen och en kompressionsanordning (Femostop) sätts över insticksstället. Ett annat alternativ är att använda en sk. closer-device och plugga igen hålet direkt i blodkärlet. Patienten får sedan "piggna" till någon timme på postoperativ avdelning innan återgång till gynekologisk avdelning. Ryggbedövningen avslutas först dagen efter. Om patienten sedan inte får några större besvär av värk dras slangen till ryggbedövningen. Patienten kan efter någon timme sedan fara hem. Behandlingen på röntgenavdelningen tar cirka 1-1,5 timme. En röntgenläkare gör denna behandling. |
||
|
Vena Cava-filter
|
||
|
Ett vena Cava-filter läggs i nedre hålvenen som ett alternativ för antikoagulationsbehandling (läkemedel mot proppbildning) för att hindra tromber (proppar) lossnar från bäcken- och benkärl och sätter sig i lungartärerna sk. tromboembolism. Filtret fungerar som en uppsamlare av fritt flytande tromber (emboli) på väg mot hjärtat. I hjärtats högra del fastnar inte embolierna utan de fortsätter ut i lungartärena. Lungartärena är som alla andra kärl grova initialt för att snabbt avsmalna till mycket tunna blodkärl längre ute i lungvävanden. Det är i dessa små blodkärl i lungorna embolierna fastnar och därvid hindrar blodflödet i dessa blodkärl. Små embolier kan flyta ut i lungartärerna utan att de ger sig till känna (symtom). Vid större arrangemang av tromber i lungartärerna fås lufthunger och andnöd. Detta tillstånd kan vara livshotande. Tromboembolism kan förekomma hos patienter med tidigare återkommande djupa ventromboser (DVT) eller vid operativa ingrepp på patienter med DVT där man måste sätta ut ev. blod-förtunnande läkemedel. Likaså patienter med malign sjukdom kan få återkommande DVT. Patienter med lungemboli, där behandlingen med blod-förtunnande läkemedel inte hjälper eller reagerar negativt mot antikoagulationsmedel, kan vara aktuell för ett vena Cava-filter. För att sätta in filtret punkterar man någondera ljumsk-ven efter lokalbedövning av huden. Filtret sitter ihop-monterad på en kateter varifrån den "släpps lös" på lämplig nivå i nedre hålvenen. Placeringen är oftast strax nedom njurvenernas inträde i hålvenen. Vid trombosmassa upp till nivå med njurvenerna eller tromber i njurvenerna läggs filtret ovanför dessa. Kateterns dras sedan ut och ett enklare förband sätts på över insticksstället. Patienten får efter ingreppet återgå till vårdavdelningen för någon timmes vila för att sedan gå hem om inte sjukdomsläget kräver fortsatt vård på sjukhuset. Idag är alla filter temporära vilket gör att de kan extraheras (kunna avlägsnas) vid avslutad behandling mot tromboembolism. För att avlägsna filtret går man in med en kateter med snara i en halsven och "fiskar upp" filtret in i katetern med ev. medföljande tromber. |
||
|
Flebografi
|
||
|
Venerna har sk. klaffar som förekommer i armarna och benen. Venerna i buken och huvudet är klafflösa. Klaffarnas uppgift är att hindra blodströmmen att rinna "bakåt" i blodkärlet. En flebografi göres när man misstänker blodpropp i benens "djupa" vener eller i någon av armarnas vener. De kärl man räknar till det djupa är vener som ligger innanför muskelfascian som en binvävshinna som håller ihop muskulaturen. Utanför denna fascia finns underhudsfettet och ytterst huden. Vener som löper i underhudsfettet strax under huden räknas till "ytliga vener".
Lokalisation för dessa armtromboser är oftast i nivå med ett nyckelben beroende på vilken sida av bröstkorgen venporten är inopererad. Vad gäller benen kan ändrade flödesförhållanden för kärlen, långa stillasittande resor, långvarigt sängläge, knäkirurgi, graviditet, P-piller, malign sjukdom, koagulationsrubbning, infektioner, hereditet (vanligt förekommande i släkten), vara en orsak till bildande av tromboser. Blodets flödeshastighet och förmåga att förflytta sig inom kärlet beror bla. på ålder, de sk. venklaffarna, rörlighet mm. Andra orsaker kan också vara felaktig kost, fetma, mm. Symtom på djup ventrombos i benet är främst svullnad, värk, rodnad och viss värmeökning. Svullnaden uppstår distalt om ett flödeshinder för blodet. Vätska stockar sig då i vävnaden i underbenet och foten. Värk beror dels på det ökade trycket, svullnaden, i benet men också en ev. inflammation av tromboser i blodkärlet. Denna inflammation i blodkärlet ger en rodnad och värmeökning i främst benets vad. Djupa ventromboser behandlas med blodförtunnande läkemedel. Beroende på utbredning av tromben sker medicineringen olika lång tid. Likaså om tromberna återkommer vilket då förlänger behandlingstiden med blodförtunnande medicin. En sk. tromboflebit är en irritation eller tromb i ett av de ytliga kärlen. Dessa behandlas vanligtvis endast med salva av något slag. Flebografi är en undersökning av blodomloppets vener med hjälp av kontrastmedel. Idag är ultraljud förstavalet av teknik på många sjukhus. Flebografi har alltid varit sk. "golden standard" då ultraljudstekniken varit dåligt utvecklad. Fördelen med flebografi är att man erhåller mycket överskådliga bilder av hela benets vensystem. Man erhåller såväl de djupa venerna som muskelvenerna samt de ytliga vener vid en välgjord undersökning. Detta ger en lättolkad bild med en mycket hög träffsäkerhet i given diagnos. Nackdelarna är att patienten måste bli stucken nere på fotryggen med en tunn nål samt att få kontrastmedel sprutad i denna. Patienten blir även bestrålad med röntgen vid undersökningen. Dock ytterst lite lokalt nere på det aktuella benet. Trots denna bestrålning kan man undersöka gravida med denna teknik. En annan nackdel kan även vara att bäckenvenerna ibland inte ger helt lättolkade bilder. Dagens ultraljud kan mycket väl ersätta flebografi. Fördelarna är att patienten slipper bli stucken på foten, röntgad samt slipper få kontrastmedel. Nackdelarna är att den doktor som utför ultraljudsundersökning måste vara väl förtrogen med denna teknik samt väl insatt i venanatomin i benen. Har patienten haft ventromboser tidigare i benen (post-trombotiska vener) är även detta en nackdel för ultraljudet då venanatomin kan vara mycket svårtolkad med en mängd kollateralkär (extravener) som försvårar en tolkning av bilderna. Undersökningen genomföres med hjälp av ett vattenlösligt kontrastmedel. En tunn nål (0,7mm) sticks in i en distalt ("långt utåt tårna") belägen ven på fotens ovansida. Ett kontrastmedlet sprutas sedan in i via nålen till vensystemet. För att kontrasten inte ska rinna iväg i de ytliga venerna lägger man ofta på en stas över fotanklarna. på så sätt tvingas kontrasten ner i det djupa vensystemet i benet. Även britsen som patienten ligger på vinklas upp till 1/2-stående då detta även håller kvar kontrast och blod nere i benen (tyngdkraften) för att erhålla så bra bildmaterial som möjligt. Bildtagningen måste ske i takt med att det insprutade kontrastmedlet flyter mot upp med blodströmmen genom benet mot hjärtat. Trots stas och uppvinklad brits rinner blodet/kontrasten "iväg" snabbt. Bildtagningen måste därför ske i snabb följd längs hela benet, samt från olika vinklar, innan kontrasten försvinner ivag till resten av kroppen. Vid undersökning av armens vener sätts nålen i lämpligt kärl distalt om den misstänkta tromben i armvecket eller handens ovansida. Denna undersökning sker med sk. "röntgengenomlysning" där man ser på TV-skärmar vad som händer "live" vid kontrastmedlets väg genom blodkärlen. Undersökningen tar omkring 30-40 minuter och utföres av antingen en röntgenläkare eller röntgensjuksköterska. |
||
|
Port-a-Cath kontroll (subcutan venport)
|
||
 |
||
|
Intervention ("behandling")
|
||
|
Interventionell radiologi betyder att man i samband med en pågående röntgenundersökning också sätter in behandlande åtgärder. Vid en kärlundersökning innebär detta att då det finns en förträngning (stenos) eller totalt stopp (ocklusion) i blodkärlet kan detta samtidigt behandlas med åtgärder som ballongdilatation, trombolys (proppupplösning) eller insättande av en stent (metallnät inuti kärl). Stora interventioner är också de där man placerar "nya blodkärl", sk. grafter, i de större kärlen pga. aneurysmbildning (se EVAR ovan).
Vid ballongdilatation av hjärtats kranskärl benämns detta för PCI (percutan coronar intervention).
I samband med att ballongen under några sekunder hålles uppblåst kan viss smärta uppträda. Detta beror på att blodflödet för en kort stund stängs av varpå syrebrist uppstår i vävnad distalt om ballongen som normalt skulle ha syresatts av det aktuella blodkärlet. Denna tillfälliga smärta ger efter då trycket i ballongen åter släpps varvid blodet kan flöda ut till de perifera kärlen. Vid de tillfällen där förträngningen i blodkärlet kan dilateras men bedöms inte självt kunna hållas öppet finns möjlighet att placera en sk. stent.
Stentet sitter monterade på toppen av en kateter. Stentet placeras inom stenosen varpå man antingen expanderar (vidgas) "nätet" manuellt för hand med hjälp av en ballong-försedd kateter. Det finns även varianter av stentar som expanderas automatiskt (självexpanderande) då den lösgöres från katetern den är monterad på. Detta stent sitter sedan och håller blodkärlet utspänt på grund av den egna fjädringen i metallnätet. En stent tar man aldrig ut igen om inte komplikationer uppstår. Dock finns vissa begränsningar för att placera stent i benens blodkärl. Främst får kärlet inte vara för smalt. Det trånga partiet i blodkärlet bör inte vara allt för långsträckt. Generellt brukar man inte placera stentar i partier som utsätts för böjningar så som knäled och ljumske.
Till detta finns särskilda sk. puls-spray-katetrar där katetern närmast toppen är perforerad med en mängd mikroskopiska hål. Det finns två varianter av denna trombolysmetod. Med hjälp av en "puls-spray-injektor" (högtrycksspruta) pressas ca. 0,5 ml av trombolys-lösningen (Actilys, etc.) med stor kraft genom dessa mikro-hål som är placerade i trombmassorna. Lösningen sprayas då in i själva tromben som löses upp. Denna procedur upprepas med viss tidsintervall. Denna behandling pågår under ca. 1/2-1 timme varefter en kontrollröntgen med kontrastinjektion göres för att se resultatet. Den andra varianten kallas "låg-dos" vilket betyder att trombolys-lösningen blandas i en "dropp-påse" och tillförs tromben via katetern genom långsam infusion (dropp). Tromben har då oftast inte gått att pasera igenom med en puls-spray-kateter utan kateteränden ligger alldeles före stoppet i kärlet och "droppar" ut trombolysmedel här. Behandling med blodförtunnande medel kan ge småblödningar på andra ställen av kroppen. Oftast då på andra ställen där man redan stuckit med en nål för dropp eller i lättblödande tandkött. |
||
 Mer information |
||
|
Du kan läsa mer på Internet under nedan länkar:
|
||
|
|
||
