Oberoende av undersökning krävs viss medverkan från patienten för att ge en fullgod undersökning.

Efter att du som patient blivit visad in på undersökningsrummet får du vidare instruktioner om hur du skall bete dig. Detta får du av den röntgensjuksköterska eller undersköterska som har del av ansvaret för din undersökning.

Nästan samtliga undersökningstyper kan göras stående, sittande eller liggande. Detta beroende på vad som ämnas undersökas eller patientens allmäntillstånd. Orkar eller klarar patienten inte att stå eller sitta för en undersökning får denna ligga ner. De flesta undersökningarna kräver dock att patienten medverkar mer eller mindre. Denna medverkan är en förutsättning för dels en kvalitativ samt genomförbar undersökning.

Rörelser vid bildtagningen ger oskarpa bilder. Detta kan då leda till att skador eller annan patologi i det undersökta organet missas vid den efterföljande granskningen av bilderna. Dock krävs ingen medverkan från patienter med svåra traumatiska skador eller liknande. Vid denna kategori av skador genomförs så pass omfattande undersökningar att framför allt livshotande skador upptäcks för omedelbara åtgärder. Då accepterars även sämre bildtagning och ev. viss oskärpa i bilderna.

Vid senare tillfälle, då patienten blivit bättre, kan en kompletterande röntgenundersökning ske för andra mindre skador eller vidare utredningar.

Ett grundkrav för all röntgenundersökning är dock att patienten klarar att hålla sig stilla i det ögonblicket bilden/bilderna tages.

Idag används mestadels digitala bildmottagare i form av digitala bildplattor eller detektorer. Dessa är mindre känsliga för variationer i exponeringen då den bild som alstras kan bearbetas digitalt efteråt. Dvs. även om exponeringsparametrarna avvikit från optimal exponering för valt organområde eller storlek på patienten kan bilden ändå "räddas" och man slipper ta om bilden som tidigare med filmemulsionsteknik (plastfilmer).

Vid exponering (bildtagning) har man ett flertal faktorer att ta hänsyn till:

• Vilken del av kroppen som undersökes.
• Om patienten är ett barn eller en vuxen.
• Om patienten är smal eller kraftig ...osv.

Dessa faktorer påverkar valet av spänningen mellan anoden och katoden, den s.k. rörspänningen (bestämmer energin hos röntgenstrålningen), valet av den "mängd" elektroner som accelereras mellan katoden och anoden, rörströmmen, och exponeringstiden (rörströmmen och exponeringstiden bestämmer den mängd röntgenstrålning som genereras vid exponeringen), val av känslighet hos detektorsystemet etc.

Olika organ och vävnader i kroppen har olika tjocklek och har dessutom olika förmåga att bromsa upp röntgenstrålningen. Förutsatt att rörspänningen inte ändras, innebär detta t.ex. att ju kraftigare objektet/patienten är desto högre rörström, anges i milliampere (mA), eller exponeringstid krävs för att erhålla en bra exponerad bild.

En fördubbling av rörströmmen eller exponeringstiden dubblerar dock även också mängden röntgenstrålning. Vid valet av rörspänning, anges i kilovolt (kV), tar man hänsyn till objektets förmåga att bromsa upp röntgenstrålningen och i vilken grad kontrasten i bilden, d.v.s. förmågan att urskilja objekt med liten skillnad i täthet, har betydelse. Låg rörspänning (50-70kV) ger en mer kontrastrik bild jämfört med hög (70-120kV) rörspänning, men kräver mer röntgenstrålning, d.v.s. högre rörström och/eller exponeringstid, för att ge en bra exponerad bild. En låg rörspänning används främst vid röntgen av "småskelett".

Den yta på anodtallriken där röntgenstrålningen genereras, röntgenrörets fokus, kan ha olika storlek. En liten "fokusstorlek" ger en bättre detaljupplösning i bilden medan stor fokus på anodtallriken ger sämre upplösning. Detta betyder att småskelett röntgas med litet fokus på anodtallriken som ger hög "skärpa". Bukorgan röntgas däremot med stort fokus som ger sämre skärpa. Dock behöver man inte större detaljrikedom av stora bukorgan.

Storleken på det område som undersöks med röntgenstrålning bör begränsas till enbart organet/ vävnaderna i fråga. Detta för att minska den oönskade spridda strålningen, som försämrar bildkvaliteten och bidrar till att öka stråldosen till patienten. Då större områden skall undersökas använder man oftast ett blylamellraster, som placeras mellan patienten och det mottagande mediat (detektorn). Detta minskar den mängd oönskad spridd strålning, som träffar detektorerna och försämrar bildkvaliteten. Rastret består av tvärställda blylameller som hindrar den spridda, "snedgående", strålningen från att träffa detektorer och ger sämre kontrast i bilden.

För att minimera bestrålningen av patienten kan man även komprimera. Denna komprimering sker mestadels vid röntgen av bukorganen. På så sätt får man ett smalare objekt (mage) som kräver mindre strålning för att få en godtagbar bild.

Avståndet mellan fokus i röntgenröret och själva detektorn, det s.k. fokus-film-avståndet, påverkar dels den strålningsmängd som krävs för att erhålla en bra exponering och dels bildens geometriska överensstämmelse med verkligheten.
Ett litet fokus-film-avstånd medför en större geometrisk förvrängning av den bild av objektet som vi ser på den färdiga bilden. Ett större fokus-film-avstånd ger en mer sanningsenlig avbildning av objektet.